LIF i media

[Gösen]

Vägen till mannens hjärta går genom magen, heter ett gammalt kvinno-ordspråk.

Travesti: Vägen till publikens hjärta går genom magen?

Ranking 10 Best MLB Stadiums by Food https://bleacherreport.com/articles/208 ... ms-by-food

För egen del hade jag velat ha en food court: En libanes, en turk, en grek, en crossover asiat osv. Ge mig några lammspett med olika röror och klyftpotatis utöver många LIF-mål och jag är nöjd. Vet inte om man kan äta bengaliska tigrar, men OM - grilla dem och servera med pommes.

Jägarkorv från Stuvsta i Chapati?

[Sniper]

Vägen till mannens hjärta går genom magen, heter ett gammalt kvinno-ordspråk.

Travesti: Vägen till publikens hjärta går genom magen?

Ranking 10 Best MLB Stadiums by Food https://bleacherreport.com/articles/208 ... ms-by-food

För egen del hade jag velat ha en food court: En libanes, en turk, en grek, en crossover asiat osv. Ge mig några lammspett med olika röror och klyftpotatis utöver många LIF-mål och jag är nöjd. Vet inte om man kan äta bengaliska tigrar, men OM - grilla dem och servera med pommes.

Är du trött på knäckebrödpizza?

Ja, jag vill ha bengalisk tiger.

Det osar katt varje gång Leksand är i anfallszon samt bakom läktaren.
- Bleacher Report, Sweden -

[Sundsvalll]

Jag tror att en bra ide är att sprida ut klacken lite dvs få ut folk på sittplats som kan veva igång den publiken. Då tror jag vi kan få det att lyfta.
En hym skulle fungera om man gör på det sättet att man placerar ut folk överallt så det bli en högre ljudnivå och då kan folk haka på.
Hockey ska inte vara food Courts hockey är champis och en kokt med bröd och en påse Gott och blandat.
Som bandy utan termosen med stärkande kaffe skulle inte fungera.

[Gösen]

BH i EX

Det var en tuff lördag för Björn Hellkvist. För första gången sedan han inledde sin sjukskrivning för sju veckor sedan var han tillbaka i en ishall och såg sitt Leksand spela match igen, han gjorde en kort tv-intervju med Åke Unger, han jublade högt när Peter Cehlarik kvitterade till 2-2 (”han känns fortfarande som min pöjk”) och Björn klappade händerna förtjust efter slutsignalen och 5-2 till Leksand.

När han kom hem till villan i Ängelholm igen var han helt slut.

Han har fortfarande svårt att orka med en hel dag.

– Jag har medicinerat extra för att jag ska träffa dig i dag. Det är så jag får göra när det är något. Jag är fortfarande inte i balans, jag är långt ifrån i balans, om jag ska vara helt ärlig. Just nu finns det inte på kartan att jag ska stå i ett bås. Det var jobbigt bara att sitta på läktaren senast, säger han.

Parkinson är en progressiv neurologisk sjukdom som utmärker sig genom rörelse­problem, stelhet och skakningar. Det finns inget botemedel, utan läkarna inriktar sig på att minska symptomen.

Björn Hellkvist har haft Parkinson i 14 år. Det är en lömsk sjukdom svår att förklara och tårarna är nära när Björn gör ett försök.

Om jag har tre timmar då jag inte känner något alls - då är det en bra dag. Resten av dagen är jobbig. Det är svårt att förklara för människor som inte har neurologiska problem. Det är ett jävla skit att åka på. Jag lider med alla som drabbas.

Sedan avbryter han sig själv.

– Men det Börje Salming åkte på var värre. Vi har en fotbollsspelare här i stan som också har ALS. Det är en fruktansvärd sjukdom.

Det där är lite typiskt Björn.

Han fastnar sällan i sin egen situation. Han säger det till och med själv: ”jag är född och uppväxt i hockeyn, min pappa spelade i Malmö och mina barnvakter var materialförvaltarna, när jag sprang där i korridorerna. Och där såg jag spelare få puckar i huvudet och sedan spela vidare. Det var spelare som körde vidare med brutna fingrar. Jag vet inte om det var macho, men det krävs pannben för att spela hockey. Jag är fostrad i att inte gnälla”.

Han berättar om en spelare i Leksand som valde att bita ihop och inte gnälla och spelade ett par matcher med två revbensfrakturer.

– Vad fan! Det gör ont att hosta om man har brutna revben. Han spelade hockey, säger jag.

– Det var jag som förstod att något inte var som det skulle vara med honom.

Det här är Björn Hellkvists värld.

Och han vill inte gnälla. Han vill inte känna efter.

– Mitt problem är mitt problem. Det får jag ta hand om själv. Så har jag alltid tänkt. När man tänker så, då är det svårt att veta när det behövs en paus.

Under en bortmatch mot Malmö tidigare i höstas var Björns problem inte längre bara hans eget problem. Mitt under matchen började han blöda näsblod kraftigt, han tvingades trycka upp en tampong i ena näsborren för att få stopp på blodflödet.

– Då svalde jag blod i stället och till slut spydde jag i båset. Alla runt mig blev förstås oroliga. Mina 14 år med Parkinson hade sparat ihop till detta. Jag kunde inte hålla emot längre. Till slut löste jag det bara inte.

Han försökte bita ihop, men några dagar senare kom Leksands sportchef Thomas Johansson och sa:

– Björn, vi måste prata!

Det skulle ha blivit så annorlunda. I augusti i år gjorde Björn en operation och efter det mådde han väldigt bra, han var hoppfull inför säsongen, efter några tuffa år.

– Många sa åt mig att jag såg ut som en ny människa. Jag kände mig pigg, jag var mer på. Jag hade burit på något länge och det hade varit ett ok att bära. Nu skulle jag bara se framåt. Då fick jag en influensa, en vanlig influensa, och det visade sig att det blockade upptaget av min nya medicin.

Björn blev snabbt sämre.

– Jag kämpade på ett tag till. Men till slut gick det inte...

Han jämför med känslan efter en hjärnskakning.

– Jag åkte på några hjärnskakningar när jag spelade hockey och nu mår jag ungefär som efter en rejäl hjärnskakning. Det är jobbigt med både ljud och ljus. Jag behöver vila.

För utomstående syns att han ibland har svårt att gå: ”jag går krokigt och släpar högerbenet” och han kan drabbas av skakningar.

– Men det är så mycket som händer i kroppen som inte syns. Tankeprocesser saktas ner och det är mycket som inte fungerar som det ska. Det är en sjukdom som kommer krypande och det är nya grejor hela tiden.

Vi sitter i ett eget rum på en restaurang vid havet. Han tittar ut mot vattnet.

– Allting går långsamt för mig. Jag tycker det är jobbigt med säkerhetskontroller på flygplatser, när man ska vara snabb med nycklar, dator, telefon, av med mössan och av med bältet och folk väntar bakom dig.

Björn har till och med sagt till säkerhetspersonalen ett par gånger.

– Jag har Parkinson, det här kommer inte gå så fort.

Sedan Thomas Johansson och Björn Hellkvist tog beslutet om att tränaren skulle ta timeout tills vidare har Björn varit sjukskriven och hemma hos hustrun Anna och döttrarna Ebba och Moa i Ängelholm. Familjen har bott kvar där under hela hans tid i Leksand.

Att pappa var ensam i Leksand mesta tiden gjorde också att andra inte förstod hur han mådde.

– Jag gick till jobbet och sen stängde jag in mig hemma. Ingen annan har sett baksidan, jag kunde skjuta på att ta tag i det.

Men hur har du mått egentligen?

– För jävligt. Om jag ska vara helt ärlig. Inte bara i år. Det har varit en process över fem-sex år. Då det successivt blivit sämre. I stunder har det varit riktigt risigt.

Hans fru Anna var på honom i somras då han tappade balansen en gång, ramlade och bröt en tå.

– När hon såg mig varje dag började hon förstå. ”Om det inte blir bättre, då kan du glömma att fortsätta vara tränare”, sa hon. Men sen gjorde jag operationen och då kändes det bättre.

Björn Hellkvist hyllar Thomas Johansson för stöttningen han fått genom åren och säger att de haft en bra dialog hela tiden.

Nu beskriver Björn sin situation med orden:

– Ett liv utan riktning.

Det låter hårt och det är nästan så att jag börjar peppa honom helt plötsligt, innan han fortsätter:

– Det är det jobbigaste. För första gången i mitt liv lever jag ett liv utan riktning. Jag vet inte alls vad som händer i morgon. Jag har inga datum, inga mål. Men jag tror det är väldigt bra för mig. Det är så här jag måste ha det just nu. Jag har väldigt svårt att se mig själv i ett SHL-bås snart igen.

Han hoppas förstås bli bättre och att en dag kunna komma tillbaka till jobbet han älskar så mycket, men säger kort: ”det är en lång väg kvar”.

Många som lider av Parkinsons sjukdom drabbas av depressioner och Björn äter medicin varje dag för att undvika att drabbas av det. Han är medveten om riskerna. När han fick diagnosen för 14 år sedan och senare tvingades lämna sitt drömjobb som coach för Rögle, då var han så djupt nere känslomässigt att han övervägde självmord.

Hur mår du nu?

– Det är klart att jag kan känna sorg och saknad. Jag är inte hårdare än någon annan. Just nu mår jag ganska bra och har inga jättedjupa svackor. Men det klart det kan komma över mig ibland.

– Jag vet att jag är dömd till livstids medicinering, inte bara för Parkinson utan för att undvika depression. Så är det. Jag kan inte välja bort någon av de mediciner jag behöver. Han pratar om ”tjejerna där hemma” och hur viktig familjen är för honom.

– Utan deras kärlek, uppskattning och stöttning skulle jag inte klara mig. Sen har myntet två sidor, jag känner mig misslyckad ibland då jag inte kan leverera det som förväntas av en pappa och en make. Då jag inte orkar stanna och se en hel fotbollsmatch och missar några av dotterns mål i andra halvlek.

Har du tänkt tanken att det inte blir något mer tränarjobb?

Frågan hänger i luften en stund och vi tittar båda ut mot havet. Det är gråa moln över Skälderviken, han har tidigare pekat ut var han bodde som liten och var Henrik Zetterberg har byggt sitt hus.

– Om du är sportchef i en SHL-klubb och jag söker jobb där - jag som varit sjukskriven - och Robban Ohlsson och Roger Rönnberg söker samma jobb. Rönnberg som varit 119 år i Frölunda och gjort det jävligt bra! Skulle du anställa mig?

– En tränare som är sjukskriven 50 eller 75 procent. Då kan det bli kaos.

Han tystnar en stund.

– Det är klart det finns en risk att det är färdigt för mig. Men jag har ingen aning. Jag har överlevt värre smällar. Ingen trodde jag skulle få jobb efter tiden i Rögle.

Rögle trodde Hellkvists tränarkarriär var över redan 2012.

Men trots sin Parkinson fortsatte Björn vidare till Malmö, där han var i tre år. Sen följde ett år i Rungsted i Danmark, ett år i Oskarshamn, två år i Modo och detta är hans fjärde säsong anställd av Leksand.

– Jag tänker inte på hur det ska bli framöver. Det är när du lyfter frågan som jag svarar. Det är klart att det kan fladdra förbi att det här är ändstationen. Men jag fokuserar på en dag i taget. Jag vet vad jag ska göra i dag och sen är det en ny dag i morgon

Han vet att det inte finns något botemedel för honom, utan bara symptomlindrande medicin och säger att han tänkt att en dag är tränarkarriären definitivt över.

– Den dagen kommer för alla. Men jag tänker bara att just nu är det paus. Sen får vi se.

Och det du gjort hittills är få förunnat - och ännu mer imponerande med tanke på din sjukdom?

– Nu får det inte låta som en avskedsintervju. För det är det INTE, säger han bestämt.

Sedan ler han. Trots allt.

– Det där är en farlig tanke för mig nu. Jag vill inte vara färdig. Vi människor vill alltid framåt och jag kan lova dig att när Armand Duplantis slagit nytt världsrekord så är han glad i en kort sekund innan han börjar fundera på en centimeter till, en centimeter till...

Vi skrattar glatt.

Sedan pratar vi om lyckan i att leva sin dröm. Jag berättar om då jag själv gick runt och pratade för mig själv i New York och påminde mig om hur bra jag hade det.

– Jag har faktiskt gjort det där en gång, erkänner han.

Leksand hade en bortamatch mot Frölunda, i ett fullsatt Scandinavium.

Björn stod i båset och såg sig omkring.

Det var mer vitt än rött och grönt på läktarna. Under matchen tog Leksands fans över Scandinavium fullständigt och det är inte det lättaste att ta över den arenan. Det är en av få gånger jag verkligen reagerat över publiken mitt under en match, jag vände mig till någon där i båset, jag minns inte vem det var och sa: ”herregud, vi får betalt för detta. Det är helt sjukt”. Vi vann matchen. Det var fantastiskt.

Vad säger du om fansens kärlek till Leksand?

– Jag var varit i Rögle och Modo och folk bryr sig verkligen om hockey i Ängelholm och Örnsköldsvik. Men det är ändå något mer i Leksand. Jag underskattade det innan jag kom dit. Hockey är det enda i Leksand. Det betyder så oerhört mycket.

Hur är det för dig att se Leksand spela nu?

– Det är 100 procent jätteroligt, oavsett om vi vinner eller förlorar. Jag är jätteglad att se dem varje gång och jag följer lagset slaviskt, jag har stenkoll. Jag har aldrig suttit där och sett en match och varit bitter. Aldrig!

Han säger att veckans höjdpunkt fortfarande är segrar för Leksand och att hans familj märker på honom när det blivit förlust.

– Sedan har jag fått mer förståelse för sportchefer och supportrar. De där som kunde mejla mig förr och som jag kanske inte alltid förstod då. Nu har jag lärt mig hur många fantastiska idéer man får hemma i tv-soffan.

Sen har också alla domare blivit bättre. Jag vet inte vad som hänt, fortsätter han och skrattar högt.

Senaste veckorna har han tackat nej till många intervjuer och njutit av en mer stillsam vardag.

– Jag har tackat nej till mycket och har mått bra av att få vara ifred. Nu kände jag att det var dags för min första stora intervju. Det kändes rätt nu, med dig. Sen får det vara lugnt ett tag igen.

Mesta tiden är han hemma i huset och tar det bara lugnt, han lyssnar på ljudböcker och lyssnar mycket på musik - med lurar - eftersom resten av familjen inte riktigt uppskattar hans musiksmak.

– Jag har fått många goda vänner inom hockeyn och det är kul att bara snacka med folk. Och jag är så oerhört glad över alla som hört av sig, fans har skickat blommor och gamla spelare har hört av sig, senast var det Björn Svensson som skickade ett sms, det var jätteroligt.

Hur var det att se matchen i lördags?

– Jag var väldigt tveksam över att gå först. Jag vill inte störa laget. Det är känsligt att rubba cirklarna, men det blev väldigt bra. Jag var i omklädningsrummet, kramade alla och önskade lycka till. Kvällen före var jag ute med Charles Berglund och staben och drack några bira och snackade. Det var jättevärdefullt för mig att få träffa dem.

Björn Hellkvist är jublande glad över att Leksand varit så bra sista tiden.

– Det har blivit en bra övergång, jag är helt fri från oror att det inte ska hålla. Jag har starka band med alla människor jag jobbat med och vill bara det bästa för Leksand.

Sedan kommer vi in på ”laget” han är där hemma, de viktigaste av alla.

Dina döttrar älskar inte hockeytränaren Björn, de älskar sin pappa?

– Ja, jag vet. Och när man blir pappa förändras mycket i livet. Det finns inget viktigare för mig än att min fru och mina barn ska få den bästa framtid de kan få.

Om någon av er har avfärdat Björn Hellkvist som en ”machoman” så kan ni inte ha mer fel.

Flera gånger genom åren har klubbledare velat att han ska peta eller sparka spelare.

– De har förväntat sig att jag ska vara bödel. Men jag har förvånat dem genom att gå emot dem. Jag har förklarat hur vi måste hjälpa spelaren i stället och sagt att ska det bara sparkas bort då är jag fel tränare. Och jag har vunnit de flesta såna diskussioner.

Hade den nu 46-årige Björn Hellkvist träffat den 28-årige färske tränaren Björn Hellkvist, som kunde bli så arg att han ”rev hela omklädningsrummet i en paus”, då hade den gamle tänkt:

Vad är det där för idiot?

Efter att vi käkat kåldomar och druckit kaffe tar vi en liten promenad vid havet.

Han går försiktigt. Ler mot solen.

– Jag är noga med att träna. Jag försöker köra sjukgymnastik varje dag. Jag får inte tappa viktiga muskler. Då är det kört sen. Min fysik är mitt sparkapital.

Har du någon där hemma som är på dig om du inte tränar?

– Det är mer jag som är på dem i så fall. Det har aldrig varit någon som behövt säga åt mig att träna.

Magnus Nyström

[Aggeman]

Låter jävligt det där. Bra att han ändå försöker hålla humöret uppe.

[Sniper]

Lucka 21: I förskott

För första gången sedan han inledde sin sjukskrivning för sju veckor sedan var han tillbaka i en ishall och såg sitt Leksand spela match igen, han gjorde en kort tv-intervju med Åke Unger, han jublade högt när Peter Cehlarik kvitterade till 2-2 (”han känns fortfarande som min pöjk”) och Björn klappade händerna förtjust efter slutsignalen och 5-2 till Leksand.
(...)
Hur är det för dig att se Leksand spela nu?

– Det är 100 procent jätteroligt, oavsett om vi vinner eller förlorar. Jag är jätteglad att se dem varje gång och jag följer laget slaviskt, jag har stenkoll. Jag har aldrig suttit där och sett en match och varit bitter. Aldrig!

Han säger att veckans höjdpunkt fortfarande är segrar för Leksand och att hans familj märker på honom när det blivit förlust.

– Sedan har jag fått mer förståelse för sportchefer och supportrar. De där som kunde mejla mig förr och som jag kanske inte alltid förstod då. Nu har jag lärt mig hur många fantastiska idéer man får hemma i tv-soffan.

3 januari fyller Björn år. Leksand spelar inte då. Men väl 4 januari hemma mot Rögle. Spelarna vet vad som gäller. Vad de ska ge Björn i efterskott. En seger.

[Fjodor]

Har alltid gillat Björn och kommer alltid göra det. Håller verkligen tummarna för att hans liv blir så bra och rikt som möjligt, oberoende av om han kan komma tillbaka till ett hockeybås, en annan funktion inom hockeyn eller att han hittar något annat som gör honom lycklig.

[Uffe88]

Rörande intervju med Björn, hoppas verkligen att han kommer kunna fortsätta arbeta med ishockey.

Det här förklarar också mycket av de känslor som vi supportar har haft och undrat över: Vad hände med den Björn vi hade första säsongen? Mannen med skyhöga krav och som visade känslor och en jävla vinnarskalle. Det där har inte gått att känna igen och nu vet vi ju varför.

Skulle gärna vilja se Björn i våran organisation som en resurs till ledarstaben med fokus på våra unga killar för där har han varit magnifik

[Aggeman]

Eddie Larsson i FK:

– Vi har varit för bekväma på hemmaplan, vi måste visa att det är vi som bestämmer, säger han.


Kanske dags för Eddie att nypa dit sitt första ikväll mot sitt forna lag, gärna med ett stenhårt slagskott. Känns som att Hersley har fyllt slagskottskvoten i Leksand för en lång tid framöver. Ytterell hade ju en jäkla bössa, men direktslagge räknas inte.

[Aggeman]

Hektisk vecka för Caito. Först ska han till Köpenhamn för att träffa familjen, och sedan spendera några dagar i Stockholm.

Förhoppningsvis hinner han träna lite också för att vara extremt påkopplad inför annandagsmatchen, med familjen på läktaren.

https://youtu.be/0jf05hxrFhM?si=gxBbkFn7q_fN6daf

[Aggeman]

https://youtu.be/aYImhBWRJEw?si=aJon45jPnc1oMJ7_

Jag tycker Millner verkar vara en bra karaktär att ha runt laget, en ärlig kravställare.

[Wittgenstein]

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/ ... ga-klubbar

Nytt år – och ett nytt tips.

Och trots att mer än halva säsongen avverkats, känns SHL fortfarande lika svårtippat som spännande.

Som svaret på hur långt Leksand ska räcka.

Jag tror de blir vårens lag.

Leksand var ju ett av de lag som var absolut mest svårplacerat inför seriestarten.

Men de flesta tips hamnade på nedre halvan med stora frågetecken efter stjärnor som Marek Hrivik och Peter Cehlarik.

Säsongen startade också trögt och mitt i motvinden tvingades tränaren Björn Hellkvist sjukskriva sig.

Då låg leksingarna tolva i tabellen och hade fyra raka förluster bakom sig.

De assisterande tränarna Challe Berglund och Mikael Karlberg sågs som en tillfällig lösning när de tog över.

SHL:s hetaste lag
Drygt två månader senare är de fortfarande kvar och Leksand är SHL:s hetaste lag, med häng på den absoluta toppen.

En fantastisk resa som liknar den när Perra Johnsson tog över ett allsvenskt bottenlag säsongen 2015/16 och slutade i SHL.

Samtidigt är det ett exempel på vad som kan hända i en serie där det återstår drygt tjugo matcher att spela.

Det finns fortfarande tid att hämta in hopplöst förlorad mark, även om vi i vissa fall talar om det som kallas Miracle on Ice.

Ska avhängda Oskarshamn göra det omöjliga – igen.

Dramatik kring strecken
Ska underpresterande HV71 och Rögle komma in i varsitt stim och visa vad laguppställningarna lovar?

Det återstår att se under en långspurt som kan skapa dramatik kring mer än ett streck i tabellen.

Mycket kan hända än och det finns ett sista transferfönster att stänga i februari.

Men här är mina tips inför fortsättningen.

Och till er alla:

Ett Gott Nytt 2024!

2. LEKSAND
Kommentar: Leksand har gått urstarkt sedan beskedet kom att tränaren Björn Hellkvist tvingats sjukskriva sig. Det är som om både laget och ledarstaben slutit upp bakom honom och satt en segermaskin i rullning. Och det som talar ännu mer för Leksand är den usla hemmastatistiken och det ännu uslare spelet i numerärt över- och underläge. Det som normalt brukar lägga grunden för framgång. Vad ska inte hända när även det börjar fungera? Se upp i backen!

MVP: Lucas Elvenes, f.

Här talar vi om braksuccé. Spelar som i trans just nu.

Tummen upp: Challe Berglunds och Micke Karlbergs tränarsuccé.

Tummen ner: Fortfarande bedrövliga siffror både i powerplay och boxplay.

[Wibbe]

Jävla skit då...

[Gösen]

Jävla skit då...

Besvikelsen när man öppnade länken...

[Ludde]

Så det är idag raset börjar då, hoppas han hinner bottennotera oss en gång innan slutspel.