LIF i media
-
Gösen
- Inlägg: 2009
- Blev medlem: mån 18 sep 2023, 22:43
Re: LIF i media
Jag har ju redan skrivit hur det blir.
Mänskligheten är maneter som sköljer fram och tillbaka i historiens tidvatten.
-
Stjärnan
- Inlägg: 1242
- Blev medlem: tis 19 sep 2023, 07:29
Re: LIF i media
Jag tror det är lugnt. Han har visserligen inte garanterat Frölundaseger (om jag minns rätt) vilket skulle garanterat Förlundaförlust, men han har kraftigt antytt seger åt Gbg:arna så än har vi chansen.Sniper skrev: ↑ons 13 mar 2024, 12:27Är tidningen Aftonbladet och Mats själv medvetna om att han är en driftkucku? Likafullt vill man ju med fruktan och bävan läsa.Jag har grundligt tagit mig an uppgiften att tippa hela SM-slutspelet i ishockey.
Från åttondelar till SM-guld.
Vägen fram till till en riktig drömfinal i april.Så slutar åttondelarna: ”Har en jättechans”Jätteskrällen i kvartsfinal: Slår ut regerande mästarnaVarnar för dark horse: ”Slutspelets farligaste lag och stora outsider”Här är Mats Wennerholms stora tips inför SM-slutspelet 2024https://www.aftonbladet.se/sportbladet/ ... pelet-2024
Vinner vi första matchen så måste karln kidnappas och inte släppas ur lådan innan kvarten är förbi.
Sun taught me,
No matter how many times you go down,
Keep RISING!
No matter how many times you go down,
Keep RISING!
-
Sniper
- Inlägg: 1981
- Blev medlem: mån 18 sep 2023, 20:17
- Ort: Stockholm
Re: LIF i media
Står inte längre Mats Wennerholms stora tips utan:Sniper skrev: ↑ons 13 mar 2024, 12:27Jag har grundligt tagit mig an uppgiften att tippa hela SM-slutspelet i ishockey.
Från åttondelar till SM-guld.
Vägen fram till till en riktig drömfinal i april.Så slutar åttondelarna: ”Har en jättechans”Jätteskrällen i kvartsfinal: Slår ut regerande mästarnaVarnar för dark horse: ”Slutspelets farligaste lag och stora outsider”Här är Mats Wennerholms stora tips inför SM-slutspelet 2024https://www.aftonbladet.se/sportbladet/ ... pelet-2024
* * *Mats Wennerholms tips
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/ ... pelet-2024
Något annat som ändrats är Bynro.
Det står nu Nybro. Annars hade det varit roligt med en kvartsfinal mellan Brynäs-Bynro. Vi får se ikväll - när Karlskoga-Kalmar spelat tredje avgörande - om Brynäs väljer Bynro/Nybro.Gösen skrev: ↑lör 09 mar 2024, 10:09Sniper skrev: ↑lör 09 mar 2024, 10:01 Almtunas vändning mot AIK innebär att de får möta Bynro.
Nu inleds åttondelsfinalerna. Där möts Karlskoga och Kalmar, samt Bynro och Almtuna.
https://hockeynews.se/nyheter/dramat--s ... en?limit=5Jag har dålig koll på moraserien men tänkte ändå att jag borde hört talas om alla lagen.
Med lite anfalpeti i släkten gick det ju till slut.
* * *
Jayden "Halbgewac" ändrades emellertid aldrig https://www.expressen.se/sport/hockey/s ... -av-vaxjo/
Att han numera spelar i Frölunda blev vi smärtsamt medvetna om i december https://www.shl.se/article/hibas5a-403dd/view
Halbgewachs drömmer om kvartsfinal 1, men: ”Kroppen bestämmer”
https://rakapuckar.com/halbgewachs-drom ... bestammer/
-
Sniper
- Inlägg: 1981
- Blev medlem: mån 18 sep 2023, 20:17
- Ort: Stockholm
-
Gösen
- Inlägg: 2009
- Blev medlem: mån 18 sep 2023, 22:43
Re: LIF i media
.
Expressen
Det är också klart vilka lag vi får se i kvartsfinal. Ge oss dina tips på hur matchserierna slutar.
JOHAN SVENSSON
Färjestad-Rögle 4-2
Frölunda-Leksand 4-3
Skellefteå-Linköping 4-2
Växjö-Luleå 4-2
– Så här spontant har jag svårt att se någon utanför topp fyra kunna ha en riktig skrällchans. Skulle vara Leksand då. De vet hur man vinner i Göteborg dessutom. Linköping har väl inte vunnit mot Skellefteå sedan lagen möttes i Superallsvenskan på 90-talet och Helber, Emwall eller Andreas Kreü spelade. Ettan och tvåan, Färjestad och Växjö tar sig nog vidare, men tappar någon match på vägen. Deras motståndare orkar nog inte mer än max sex matcher.
ADAM JOHANSSON
Färjestad-Rögle 4-1
Frölunda-Leksand 4-2
Skellefteå-Linköping 4-1
Växjö-Luleå 4-3
– Kvartetten från toppen av grundserien står sig starkt i år. Det är möjligtvis Leksand eller Luleå som kan skrälla sig förbi det här steget i slutspelet. Luleå har plus-statistik gentemot Växjö och revansch att utkräva efter fjolårets uttåg. Jag tror att Rögle kan sno en match tack vare att de har flåset uppe från åttondelen, men Färjestad borde ha en rätt bekväm resa till semifinal, samma sak med Skellefteå – trots att de har spelare på skadelistan. Det är det som talar för Linköping.
JENNIFER ENGSTRÖM
Färjestad–Rögle 4–1
Frölunda–Leksand 4–3
Skellefteå–Linköping 4–1
Växjö-Luleå 4–3
– Matchserien mellan Frölunda och Leksand är den som kittlar allra mest för mig, men samtidigt känns det som att det kan bli riktigt hett mellan Växjö och Luleå. Luleå vet hur de ska reta upp sina motståndare och har samtidigt lite svårt att själva hålla sig på gränsen. Min känsla är att Omark kommer vara stekhet nu.
SANNY LINDSTRÖM
Färjestad–Rögle 4-1
Frölunda–Leksand 4-3
Skellefteå–Linköping 4-1
Växjö-Luleå 4-3
– Nog finns det ändå något som kittlar lite extra mellan Frölunda och Leksand? Jag tror att det kan komma och bli rätt sevärda och bra matcher som är både fartfyllda och intensiva.
Expressen
Det är också klart vilka lag vi får se i kvartsfinal. Ge oss dina tips på hur matchserierna slutar.
JOHAN SVENSSON
Färjestad-Rögle 4-2
Frölunda-Leksand 4-3
Skellefteå-Linköping 4-2
Växjö-Luleå 4-2
– Så här spontant har jag svårt att se någon utanför topp fyra kunna ha en riktig skrällchans. Skulle vara Leksand då. De vet hur man vinner i Göteborg dessutom. Linköping har väl inte vunnit mot Skellefteå sedan lagen möttes i Superallsvenskan på 90-talet och Helber, Emwall eller Andreas Kreü spelade. Ettan och tvåan, Färjestad och Växjö tar sig nog vidare, men tappar någon match på vägen. Deras motståndare orkar nog inte mer än max sex matcher.
ADAM JOHANSSON
Färjestad-Rögle 4-1
Frölunda-Leksand 4-2
Skellefteå-Linköping 4-1
Växjö-Luleå 4-3
– Kvartetten från toppen av grundserien står sig starkt i år. Det är möjligtvis Leksand eller Luleå som kan skrälla sig förbi det här steget i slutspelet. Luleå har plus-statistik gentemot Växjö och revansch att utkräva efter fjolårets uttåg. Jag tror att Rögle kan sno en match tack vare att de har flåset uppe från åttondelen, men Färjestad borde ha en rätt bekväm resa till semifinal, samma sak med Skellefteå – trots att de har spelare på skadelistan. Det är det som talar för Linköping.
JENNIFER ENGSTRÖM
Färjestad–Rögle 4–1
Frölunda–Leksand 4–3
Skellefteå–Linköping 4–1
Växjö-Luleå 4–3
– Matchserien mellan Frölunda och Leksand är den som kittlar allra mest för mig, men samtidigt känns det som att det kan bli riktigt hett mellan Växjö och Luleå. Luleå vet hur de ska reta upp sina motståndare och har samtidigt lite svårt att själva hålla sig på gränsen. Min känsla är att Omark kommer vara stekhet nu.
SANNY LINDSTRÖM
Färjestad–Rögle 4-1
Frölunda–Leksand 4-3
Skellefteå–Linköping 4-1
Växjö-Luleå 4-3
– Nog finns det ändå något som kittlar lite extra mellan Frölunda och Leksand? Jag tror att det kan komma och bli rätt sevärda och bra matcher som är både fartfyllda och intensiva.
Mänskligheten är maneter som sköljer fram och tillbaka i historiens tidvatten.
-
Sniper
- Inlägg: 1981
- Blev medlem: mån 18 sep 2023, 20:17
- Ort: Stockholm
Re: LIF i media
Om Leksand pressar Frölunda till sju matcher är det inte Frölunda som vinner 4-3 utan vi.
Redan vid några vinster upphör vi att vara hopplösa slutspels-Leksand och blir kval-Leksand ("laget som aldrig dog").
Antingen vinner Frölunda 4-0 (möjligen 4-1) eller så vinner vi 4-3 (möjligen 4-2).
Redan vid några vinster upphör vi att vara hopplösa slutspels-Leksand och blir kval-Leksand ("laget som aldrig dog").
Antingen vinner Frölunda 4-0 (möjligen 4-1) eller så vinner vi 4-3 (möjligen 4-2).
-
Gösen
- Inlägg: 2009
- Blev medlem: mån 18 sep 2023, 22:43
Re: LIF i media
Sanny.
Frölunda–Leksand
Inbördes möten under säsongen:
3-1 till Frölunda.
Nyckelspelarna:
Frölunda: Malte Strömwall har under den andra halvan av säsongen varit en av SHL:s bästa spelare. Det är Strömwall som kan bryta mönstret och det är han som gör att Frölunda är ett mer svårläst lag än tidigare.
Leksand: Marek Hrivik och Peter Cehlarik måste kliva fram och leverera även i ett slutspel. Det är dags att Leksand visar sin fulla potential även i den här typen av matcher något som man haft problem med under de tre slutspel som man spelat de senaste åren.
Kommentar:
Det här har potential att bli en härlig matchserie mellan två väldigt jämna lag. Frölunda har en grupp med massvis av rutin från slutspel medan Leksand har mycket att bevisa efter tre raka slutspelsmisslyckanden. När Leksand prioriterar sin defensiv och är noggranna i spelet utan puck har man också haft en skarpare offensiv. Min uppfattning att är att när man är tajta och vinner puck kan man vända spelet och gå till anfall med fler spelare i sina spelvändningar. Frölundas styrka ligger i deras förmåga att vinna mycket kamper och på så sätt jobba ner sina motståndare med ett stort tålamod. Det var bland annat så man slog ut Färjestad i en sprakande kvartsfinalserie i fjol. Den här matchserien har potential att växa sig minst lika bra och het som ovan nämnda var i fjol.
Så slutar det:
Frölunda vinner med 4–3 i matcher.
Frölunda–Leksand
Inbördes möten under säsongen:
3-1 till Frölunda.
Nyckelspelarna:
Frölunda: Malte Strömwall har under den andra halvan av säsongen varit en av SHL:s bästa spelare. Det är Strömwall som kan bryta mönstret och det är han som gör att Frölunda är ett mer svårläst lag än tidigare.
Leksand: Marek Hrivik och Peter Cehlarik måste kliva fram och leverera även i ett slutspel. Det är dags att Leksand visar sin fulla potential även i den här typen av matcher något som man haft problem med under de tre slutspel som man spelat de senaste åren.
Kommentar:
Det här har potential att bli en härlig matchserie mellan två väldigt jämna lag. Frölunda har en grupp med massvis av rutin från slutspel medan Leksand har mycket att bevisa efter tre raka slutspelsmisslyckanden. När Leksand prioriterar sin defensiv och är noggranna i spelet utan puck har man också haft en skarpare offensiv. Min uppfattning att är att när man är tajta och vinner puck kan man vända spelet och gå till anfall med fler spelare i sina spelvändningar. Frölundas styrka ligger i deras förmåga att vinna mycket kamper och på så sätt jobba ner sina motståndare med ett stort tålamod. Det var bland annat så man slog ut Färjestad i en sprakande kvartsfinalserie i fjol. Den här matchserien har potential att växa sig minst lika bra och het som ovan nämnda var i fjol.
Så slutar det:
Frölunda vinner med 4–3 i matcher.
Mänskligheten är maneter som sköljer fram och tillbaka i historiens tidvatten.
-
syd b.
- Inlägg: 74
- Blev medlem: ons 20 sep 2023, 23:11
Re: LIF i media
Ur Göteborgs-Posten:
Fem punkter inför kvartsfinalen mellan Frölunda och Leksand
IshockeyEn dödlig bredd, en oviss kvartsfinal och ett svagt powerplay i all ära – till slut är det egentligen bara en person det handlar om.
Här är Andreas Johnssons fem punkter inför kvartsfinalen mot Leksand.
En rejält oviss kvartsfinal
Här vet jag att jag och min kollega Johan Rylander inte är överens, han har tippat att Leksand kommer att sno åt sig en match hemma i Tegera arena och får nöja sig där.
Jag håller inte med.
Visst, jag skulle säga att jag håller Frölunda som favoriter inför den här kvartsfinalen – men det är inte nödvändigtvis med extremt stor marginal.
Det är två formstarka lag som avslutade säsongen med fem (Frölunda) respektive åtta (Leksand) raka segrar.
Det är också två lag med två otroligt starka målvakter.
Frölundas Lasse Johansson, som blev utsedd till säsongens bästa, hade endast 0,03 bättre räddningsprocent än Leksands Filip Larsson – som dock spelade färre matcher.
Frölundas har enligt mig en mer dynamisk och imponerade backsida, men samtidigt har Leksand dubbelt så många (åtta) forwards som har gjort 20 poäng eller mer.
Som konstaterat håller jag trots allt Frölunda som favoriter, kanske främst på grund av en lite tyngre bredd, men det kommer krävas minst sex matcher för en semi.
Fem punkter inför kvartsfinalen mellan Frölunda och Leksand
IshockeyEn dödlig bredd, en oviss kvartsfinal och ett svagt powerplay i all ära – till slut är det egentligen bara en person det handlar om.
Här är Andreas Johnssons fem punkter inför kvartsfinalen mot Leksand.
En rejält oviss kvartsfinal
Här vet jag att jag och min kollega Johan Rylander inte är överens, han har tippat att Leksand kommer att sno åt sig en match hemma i Tegera arena och får nöja sig där.
Jag håller inte med.
Visst, jag skulle säga att jag håller Frölunda som favoriter inför den här kvartsfinalen – men det är inte nödvändigtvis med extremt stor marginal.
Det är två formstarka lag som avslutade säsongen med fem (Frölunda) respektive åtta (Leksand) raka segrar.
Det är också två lag med två otroligt starka målvakter.
Frölundas Lasse Johansson, som blev utsedd till säsongens bästa, hade endast 0,03 bättre räddningsprocent än Leksands Filip Larsson – som dock spelade färre matcher.
Frölundas har enligt mig en mer dynamisk och imponerade backsida, men samtidigt har Leksand dubbelt så många (åtta) forwards som har gjort 20 poäng eller mer.
Som konstaterat håller jag trots allt Frölunda som favoriter, kanske främst på grund av en lite tyngre bredd, men det kommer krävas minst sex matcher för en semi.
-
syd b.
- Inlägg: 74
- Blev medlem: ons 20 sep 2023, 23:11
Re: LIF i media
Frölunda hackar också i sitt PP:
Så ska det lossna i powerplay för Frölunda i slutspelet
IshockeyDet är ett formstarkt Frölunda som kliver in i årets slutspel, men det är någonting som saknas.
På fem matcher – med 32 minuter att försöka på – har laget bara gjort ett mål i numerärt överläge.
– Vi vet att vi kan mycket bättre och det är det som är frustrerande, säger Henrik Tömmernes.
Det har inte varit mycket rasslande i motståndarnas nät under Frölundas spel i numerärt överläge under slutet av grundspelet. Laget har spelat femton powerplay sen de senast gjorde mål i spelformen mot Modo i omgång 48.
I fem mot fem är laget starkt, men inför slutspelet behöver powerplay-spelet förfinas – något som huvudtränare Roger Rönnberg poängterade på presskonferensen efter den sista grundspelsmatchen.
En spelare i Frölundas powerplayformation är Mikael Ruohomaa, men när GP är på plats i Frölundaborg efter lagets isträning är det uppenbarligen inte hans favoritämne att prata om.
– Såklart, så fort någonting går fel så hamnar jag i en intervju... Varje jävla gång, säger den finska centern och fortsätter:
– Vi behöver göra bättre passningar, det är nyckeln. Jag kan inte säga något mer.
En annan pjäs i Frölundas powerplay, Henrik Tömmernes, bjöd på mer utförliga svar.
– Vi kommer att sätta oss och kolla igenom noga, dels vad vi ska göra bättre och vad vi kan utnyttja mot Leksand i deras svagheter i boxplay. Vårt powerplay senaste fem-sex matcherna har inte varit bra, men samtidigt så är det en ny start nu och grundserien är glömd.
Varför tror du att det inte har varit bra?
– Det har väl varit lite för dåligt passningsspel och för många förlorade närkamper. Vi vet att vi kan mycket bättre och det är det som är frustrerande, säger Henrik Tömmernes.
– Jag tror det kan vara en självförtroendefråga också. Powerplay handlar om många olika delar som man ska sätta för att det ska bli riktigt bra, säger Anders Burström, assisterande tränare med extra ansvar, tillsammans med Rönnberg, för powerplay.
Burström upplever att spelarna ofta drar ner på tempot istället för att öka attackspelet under spelformen på matcherna.
– När man går in i fem mot fem-”mindset” i powerplay så brukar det ofta bli bra, man tar sina avslut, hittar direktskott och ”skymmare” framför mål. När du drar ner på tempot och vill hitta något lugn som du sällan får, då blir det sällan bra. Man har ingen beredskap för en hård press, säger han och fortsätter:
– Vi ska inte dra ner på tempot, utan hellre älska att det trångt och att laget sätter press.
Övergången från träning till match
Powerplay är givetvis inget nytt inslag i Frölundas träningar, utan problemet ligger i att omvandla träning till match.
– Vi måste vara mer pålitliga och göra det vi har pratat om att vi ska göra. Vi har gjort fantastiskt bra träningar och det är alltid det jag får av fansen “ni måste träna powerplay”. Men vi tränar redan powerplay, även när det ser dåligt ut, men vi får inte ut det till matcherna, säger Roger Rönnberg.
Det kan finnas många anledningar till varför spel med en man mer inte ger utdelning.
– Jag tror att man pratar förbi varandra. Spelare till spelare pratar kanske för mycket om vad den killen med pucken ska göra. I fem mot fem tar man det som ges och låter instinkten tala. Man täcker en puck, åker med en puck och ser vem som är öppen. Men i powerplay letar man kanske ofta för mycket efter förutbestämda mönster, säger Roger Rönnberg.
Nyckeln: ”Älska att det är trångt”
Frölundas facit i powerplay på senaste tiden kan ha lett till en ond cirkel hos spelarna.
Så ska det lossna i powerplay för Frölunda i slutspelet
IshockeyDet är ett formstarkt Frölunda som kliver in i årets slutspel, men det är någonting som saknas.
På fem matcher – med 32 minuter att försöka på – har laget bara gjort ett mål i numerärt överläge.
– Vi vet att vi kan mycket bättre och det är det som är frustrerande, säger Henrik Tömmernes.
Det har inte varit mycket rasslande i motståndarnas nät under Frölundas spel i numerärt överläge under slutet av grundspelet. Laget har spelat femton powerplay sen de senast gjorde mål i spelformen mot Modo i omgång 48.
I fem mot fem är laget starkt, men inför slutspelet behöver powerplay-spelet förfinas – något som huvudtränare Roger Rönnberg poängterade på presskonferensen efter den sista grundspelsmatchen.
En spelare i Frölundas powerplayformation är Mikael Ruohomaa, men när GP är på plats i Frölundaborg efter lagets isträning är det uppenbarligen inte hans favoritämne att prata om.
– Såklart, så fort någonting går fel så hamnar jag i en intervju... Varje jävla gång, säger den finska centern och fortsätter:
– Vi behöver göra bättre passningar, det är nyckeln. Jag kan inte säga något mer.
En annan pjäs i Frölundas powerplay, Henrik Tömmernes, bjöd på mer utförliga svar.
– Vi kommer att sätta oss och kolla igenom noga, dels vad vi ska göra bättre och vad vi kan utnyttja mot Leksand i deras svagheter i boxplay. Vårt powerplay senaste fem-sex matcherna har inte varit bra, men samtidigt så är det en ny start nu och grundserien är glömd.
Varför tror du att det inte har varit bra?
– Det har väl varit lite för dåligt passningsspel och för många förlorade närkamper. Vi vet att vi kan mycket bättre och det är det som är frustrerande, säger Henrik Tömmernes.
– Jag tror det kan vara en självförtroendefråga också. Powerplay handlar om många olika delar som man ska sätta för att det ska bli riktigt bra, säger Anders Burström, assisterande tränare med extra ansvar, tillsammans med Rönnberg, för powerplay.
Burström upplever att spelarna ofta drar ner på tempot istället för att öka attackspelet under spelformen på matcherna.
– När man går in i fem mot fem-”mindset” i powerplay så brukar det ofta bli bra, man tar sina avslut, hittar direktskott och ”skymmare” framför mål. När du drar ner på tempot och vill hitta något lugn som du sällan får, då blir det sällan bra. Man har ingen beredskap för en hård press, säger han och fortsätter:
– Vi ska inte dra ner på tempot, utan hellre älska att det trångt och att laget sätter press.
Övergången från träning till match
Powerplay är givetvis inget nytt inslag i Frölundas träningar, utan problemet ligger i att omvandla träning till match.
– Vi måste vara mer pålitliga och göra det vi har pratat om att vi ska göra. Vi har gjort fantastiskt bra träningar och det är alltid det jag får av fansen “ni måste träna powerplay”. Men vi tränar redan powerplay, även när det ser dåligt ut, men vi får inte ut det till matcherna, säger Roger Rönnberg.
Det kan finnas många anledningar till varför spel med en man mer inte ger utdelning.
– Jag tror att man pratar förbi varandra. Spelare till spelare pratar kanske för mycket om vad den killen med pucken ska göra. I fem mot fem tar man det som ges och låter instinkten tala. Man täcker en puck, åker med en puck och ser vem som är öppen. Men i powerplay letar man kanske ofta för mycket efter förutbestämda mönster, säger Roger Rönnberg.
Nyckeln: ”Älska att det är trångt”
Frölundas facit i powerplay på senaste tiden kan ha lett till en ond cirkel hos spelarna.
-
Sniper
- Inlägg: 1981
- Blev medlem: mån 18 sep 2023, 20:17
- Ort: Stockholm
Re: LIF i media
Siljan News 1 - dagsfärsk https://www.siljannews.se/leksands-if/c ... -sin-pappa
Siljan News 2 - häromdagen https://www.siljannews.se/leksands-if/s ... rna-tippar
Siljan News 2 - häromdagen https://www.siljannews.se/leksands-if/s ... rna-tippar
-
Ullvi, typ
- Inlägg: 112
- Blev medlem: tis 19 sep 2023, 10:29
- Ort: Stockholm
Re: LIF i media
Jag har Labraaten! Har någon premiumklister?
https://www.expressen.se/sport/hockey/a ... k-gretzky/
https://www.expressen.se/sport/hockey/a ... k-gretzky/
-
Wittgenstein
- Inlägg: 613
- Blev medlem: tis 19 sep 2023, 13:33
Re: LIF i media
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/ ... ndaleksand
Inte en endaste en av Sportbladets experter tippar Leksand.
Inte en endaste en av Sportbladets experter tippar Leksand.
Ordförande i Föreningen för det gulas bevarande.
-
harfager
- Inlägg: 104
- Blev medlem: tis 19 sep 2023, 11:27
Re: LIF i media
”Åk hem till Sverige din jävel, skrek Gretzky”
Text: Magnus Nyström
Publicerad 1 apr 2024 kl 06.09
PremiumHan har vunnit tre SM-guld med Leksand, varit med i sex VM, spelat Canada Cup med Börje Salming och i NHL med Detroit Red Wings.
Inte många kommer i närheten av Dan Labraatens karriär.
Sedan jobbade han 28 år som talangscout för New Jersey Devils och belöningen blev namnet på Stanley Cup-bucklan.
– Ja, vi är ju inte så många svenskar som har det, säger han.
I en intervju med Expressen berättar han också om:
✓ Bråket med Wayne Gretzky: ”Han var sur på mig flera år senare”
✓ Mötet vid VM i Stockholm då han i smyg stoppade en sedelbunt i fickan på ryske stjärnan Vjateslav Fetisov
✓ Varför han valt att bo kvar i sitt kära Leksand
✓ Då Leif Boork stoppade honom från en återkomst till NHL
Det kallades ”The Philly Flu” och var en vanlig ”sjukdom” i NHL på 70-talet då rövarbandet Philadelphia Flyers härjade som värst och spred skräck i ligan. Vilket gjorde att många spelare kände efter lite extra när det var dags för bortamatch inför den blodtörstiga publiken i Spectrum på Broad Street i Philadelphia.
Det var där Börje Salmings legend tog fart då han slogs med busen Dave Schultz.
Åtskilliga spelare blev hellre ”sjuka” eller ”skadade” när det var dags för match mot Philadelphia.
När Dan Labraaten kom dit med Detroit Red Wings var det hans coach som valde att sätta den inte så storväxte svensken på bänken. Labraaten blev petad helt enkelt. Tanken var att han inte skulle spela alls den matchen.
– Vad är det frågan om, undrade Dan.
– Ta det lugnt, jag förstår varför, de vill inte att du ska bli skadad, sa den betydligt mer storväxte lagkompisen Thommie Bergman.
– Jag är inte rädd. Jag vill in. Jag vill spela, sa en ilsken Dan Labraaten.
Dan Labraaten i Detroits vita tröja klämd mellan Philadelphias hårding Mike Busniak och målvakt Phil Myre. Labraaten började den här matchen på bänken - och slutade som matchhjälte. Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
”Broad Street Bullies” - det var Philadelphia Flyers fruktade rövarband på 70-talet. Nummer 16 är lagkapten Bobby Clarke och mannen som delar ut en högerkrok är busen Dave ”The Hammer” Schultz. Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Två svenska ess i Detroit Red Wings 1978: Dan Labraaten och Thommie Bergman. Foto: HASSE PERSSON
Till slut fick han sin vilja igenom och trots sina blygsamma 176 centimeter och 76 kilo gav han sig in i alla tuffa situationer och utnyttjade sin fart för att inte bli infångad av Flyers största och värsta busar.
– Jag kvitterade i slutet av matchen och det blev oavgjort. När jag kom in i vårt omklädningsrum efter matchen stod alla mina lagkompisar upp och klappade händerna åt mig.
***
Ett par gånger under vårt möte på Siljans Konditori vid torget i Leksand säger Dan Labraaten:
– Jag vill inte vara skrytsam.
Han tycker nästan det blir för mycket prat om honom själv, men den här 72-årige gentlemannen har faktiskt all anledning att vara skrytsam.
Han var som sagt ingen jätte.
Ändå spelade han både i den laglösa proffsligan WHA och i den vildaste tiden i NHL på 70-talet. Han var en stjärna i Winnipeg Jets och vann Avco World Trophy i ett lag som var bättre än många NHL-lag (”vi slog flera NHL-lag i träningsmatcher”).
Svenska stjärnor i vad som var ett av världens bästa hockeylag på 70-talet. Från vänster: Curt Larsson, Mats Lindh, Willy Lindström, Lars-Erik Sjöberg, Thommie Bergman, Dan Labraaten, Anders Hedberg och Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson. Foto: ÅKE THIM / BONNIERARKIVET TT NYHETSBYRÅN
Anders Hedberg, Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson och Bobby Hull i Winnipeg Jets från piratligan WHA World Hockey Association på besök i Sverige 1975. Jets spelade matcher i både Stockholm och Göteborg. Foto: OLLE SEIJBOLD / DN
Utbrytarligan WHA utmanade mäktiga NHL på 70-talet. Här firar lagkapten Lars-Erik Sjöberg att Winnipeg Jets vunnit Avco Trophy. Jets besegrade flera NHL-lag i träningsmatcher och blev till sist ett NHL-lag. Foto: UPI TT NYHETSBYRÅN
Efter två år i WHA följde fyra år i NHL innan skador förstörde karriären i Nordamerika.
Han gjorde 30 mål för Detroit Red Wings säsongen 1979/80 – då Niklas Lidström var en tioårig liten gosse med stora drömmar hemma i Avesta. På den tiden spelade inte fler än runt 20 svenskar i NHL. Flera som kom dit pallade inte trycket eller saknade kvalitéerna för att spela i den bästa ligan.
– Hockeyn på den tiden i Nordamerika – det kunde vara hemskt. Jag hade inte klarat det om jag varit ensam svensk när jag kom över till Winnipeg. Jag har problem än i dag på grund av smällarna jag fick där. Jag fick så mycket slag på vaderna att jag fick totalt fem blodproppar, innan läkarna förstod vad det var.
I Winnipeg hade han sällskap av barndomskompisen Willy Lindström, Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Lars-Erik Sjöberg, Mats Lindh, Thommie Bergman och Curt Larsson.
– Vi var ett riktigt svensklag, sen hade vi superstjärnan Bobby Hull också. Motståndarna spelade fruktansvärt fult mot oss, det blev lite lugnare andra året då vi fick in tuffingen Kim Clackson. Han kunde knappt slå en passning, men han var väldigt nyttig för oss, det var få som ville slåss med honom.
Men hur stod du ut med alla fula smällar?
– Jag blev nedslagen några gånger. Bästa sättet att ge igen var att göra mål. Och att inte visa att man blev rädd. Och så gällde det att låta benen gå. De värsta busarna var inte så bra på skridskorna.
Det var inte många i WHA – eller i NHL heller för den delen – som var snabbare på skridskorna än Dan Labraaten.
Stor hjälte i Värmlands Tv-pucklag: Dan Labraaten. En av hans lagkompisar var Willy Lindström. De skulle båda bli landslagsmän och NHL-spelare. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Dan Labraaten kramas om av ledaren Åke Edkvist efter att Grums vunnit SM-guld för juniorer och Labraaten utsetts till bäste spelare av Expressen efter seger 10-2 i finalen mot Frölunda. Foto: INGELBERT STENSTRÖM
Barndomsvännerna från Grums blev landslagskompisar. Dan Labraaten och Willy Lindström VM-debuterade 1974 i Helsingfors och här är de glada efter seger i premiären mot Polen. Dan gjorde två mål och Willy låg bakom två. Foto: ARNE JÖNSSON / DAGENS NYHETER
Pappersbruket i hockeystaden Grums. Foto: HENRIK JANSSON
***
Det började hemma i värmländska Grums där Dan Labraaten och Willy Lindström spelade tillsammans redan i pojklaget. Båda skulle senare spela VM och Canada Cup och göra succé i WHA och NHL.
– I början spelade vi alla positioner. Vi var samma backpar ihop, vi var forwards och Willy var till och med målvakt. Det hade jag också kunnat, men jag är högerfattad och det fanns ingen högerplock. Vi spelade hockey så mycket vi kunde.
Efter att de tillsammans också vunnit Tv-pucken med Värmland blev det spel i A-laget och sedan försvann Willy och hans brorsa Evert till Frölunda.
Dan Labraaten saknade inte egna anbud.
– Det var många klubbar som ringde mig under den tiden. Två klubbar ringde varje kväll – Brynäs och Leksand. Jag kände några som var i Leksand och jag var från lilla Grums och tyckte Gävle kändes stort. Så jag valde Leksand.
Några drömmar om att bli proffs i Nordamerika?
– Nej, det fanns inte. Jag minns när jag och Willy fick se en smalfilm med matchbilder från NHL. Jag hade aldrig sett NHL och jag blev förvånad när jag fick veta att spelarna hade betalt för att spela hockey där.
– Jag blir nästan lite rörd när jag berättar det här. Betalt för att spela hockey!? Vad fan säger de? Det kändes inte klokt att man kunde ha det som jobb.
Dan Labraaten i en match mot AIK i december 1971. Foto: FREDDY LINDSTRÖM / TT NYHETSBYRÅN
Sveriges bästa hockeylag 1972/73. Övre raden från vänster: Hans Eriksson, Dan Söderström, Bo Theander, Mats Åhlberg, Dan Labraaten, Gunnar Andersson, Stig Nordin, Ulf Mårtensson, Bengt Höglund (materialförvaltare).I mitten från vänster: Per-Olov Brasar, Roger Lindqvist, Per-Arne Alexandersson, Yngve Gyll, Peter Gudmundsson, Nils-Olof Olsson, Hans Jax, Per Karlsson, Kjell Brus.Sittande från vänster:: Lars Stenvall, Roland Bond, Per-Agne Karlström (tränare), Thommy Abrahamsson, Bengt Ohlson (assisterande tränare), Ulf Weinstock, Christer Abrahamsson. Foto: STIG KENNE / FOTOKENNE
Unik bild från Leksands omklädningsrum i samband med en match våren 1974. Foto: Bertil S-son Åberg / SVT BILD TT NYHETSBYRÅN
Leksands superkedja med Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten. Foto: BJÖRN LARSSON ASK / BONNIERARKIVET TT NYHETSBYRÅN
Dan Labraaten jublar efter ett av sina många mål för Leksand. Han snittade en poäng per match under sina år i klubben. Foto: JAN DÜSING
Två gamla legendarer med två snygga lagbilder, Dan Labraaten och Bengt ”Fisken” Ohlsson. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG
I februari 1976 fick Dan Labraaten ett specialskydd på armen efter att han brutit båtbenet i Moskva före jul. Gipset plockades bort före SM-slutspelet. Här får han hjälp av operationstekniker Peter Åfeldt. Foto: TOMMY WIBERG
Dan Labraaten redo för match igen - med sitt specialskydd. Foto: SVEN JANSSON
Hans pappa jobbade på bruket i Grums och mamma var hemmafru. Familjen Labraaten var arbetarklass och här fanns inget överflöd. Dan utbildade sig till målare.
– När jag kom till Leksand som 18-åring fick jag också jobb som målare. Alla hade ju vanliga jobb på den tiden. För min pappa var det också väldigt viktigt att jag skötte jobbet och kom i tid på mornarna.
Du kom till regerande mästarna – hur blev du mottagen i Leksand?
– Hur bra som helst! Vi var några unga och vi blev testade, men när de andra såg att juniorerna klarade det, då blev vi kvar i A-laget.
Det blev sju år i Leksand och några bataljer med en jämnårig juniorlandslagskompis vid namn Börje Salming, som spelade i Brynäs innan han flyttade till Kanada 1973.
Leksand och Brynäs var Sveriges två bästa lag. Under åren 1966-1977 delade dessa båda klubbar på titeln bäst i Sverige och den här statistiken över svenska mästare är makalös:
1966: Brynäs.
1967: Brynäs.
1968: Brynäs.
1969: Leksand.
1970: Brynäs.
1971: Brynäs.
1972: Brynäs.
1973: Leksand.
1974: Leksand
1975: Leksand.
1976: Brynäs.
1977: Brynäs.
Dan Söderström skriker rakt ut efter ännu ett SM-guld. Rakt bakom honom, med hjälm på huvudet, står Dan Labraaten. Foto: LEIF ENGBERG / DAGENS NYHETER
Dan Labraaten och hans Laila (de är fortfarande gifta) firar ett SM-guld för Leksanda på nattklubben Blå Grottan i Gävle våren 1973. Foto: JAN DÜSING
Bröderna Abrahamsson i täten vid ett ärevarv efter SM-guldet 1974. Foto: Bertil S-son Åberg / SVT BILD TT NYHETSBYRÅN
Svenska mästarna 1975. Dan Söderström med bucklan framför sig. Foto: DAGENS NYHETER
– Brynäs tycker att de blev bestulna på guldet 1975 och det är mycket möjligt att de har rätt, men domaren såg inte att pucken var inne. Det var en stor rivalitet mellan oss. Men dagen efter en final kunde vi sitta på samma buss med landslaget och där hade allt gått över. Där var det aldrig några problem mellan oss. Vi hade en jävla respekt för varandra, säger Dan Labraaten.
***
Dan Labraaten spelade tre VM i rad 1974-1976 innan han blev proffs i Nordamerika och ytterligare tre VM längre fram 1979, 1985 och 1986.
Han mötte flera av Sovjetunionens absolut bästa landslag genom tiderna.
– Ryssarna var ju proffs och tränade och spelade tillsammans hela tiden. Ibland visste man inte hur mycket de tog i, de kunde vara så överlägsna.
Fick ni någon kontakt med de spelarna mellan matcherna?
– Inte mycket, de var väldigt påpassade, men under VM i Prag kom Igor Larionov till mig och ställde frågor om Detroit och NHL, han var bra på engelska, det var inte så många av de andra. Flera av dem ville till NHL – men det var inte lätt för dem i hemlandet då.
Något Dan Labraaten fick erfara när han precis blivit talangscout för New Jersey Devils och Sovjetunionen närmade sig upplösning och hockeylaget med CCCP på bröstet vann ett sista guld vid VM i Globen 1989.
Sista VM-guldet för CCCP - i Globen 1989. Det varf då som Dan Labraaten delade ut pengar till kapten Fetisov. Foto: HÅKAN LINDGREN / DN
Ryska stjärnor på promenad under VM i Stockholm 1989. Från vänster: Vjatjeslav Fetisov, Vladimir Krutov, Igor Larinov och Sergej Makarov. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Hösten 1989 blev Fetisov NHL-spelare, då han debuterade i New Jersey Devils, där Dan Labraaten var talangscout. Foto: BILDBYRÅN
– Då var Fetisov klar för oss. Men han behövde pengar över sommaren, innan flytten till USA och jag fick i uppgift att lämna över ett kuvert med kontanter. Jag mötte upp honom vid spelarbussen, vi kramade om varandra och jag lämnade över kuvertet lite diskret. Det var andra tider då, säger Dan och skrattar.
***
Låt oss hoppa tillbaka lite i tiden igen.
Tre SM-guld med Leksand – hur var stämningen på byn när ni var bäst i Sverige?
– Jag fick ibland höra av lagkompisar att jag kände alla i Leksand. Jag var väl lite sån som person, pratade med alla och jag träffade många när jag var ute och målade. Sedan trivdes jag väldigt bra i laget och vi hade ju så många bra spelare. I början spelade jag i en kedja tillsammans med Kjell Brus och Hans Jax. Jag spelade även en del med Roland Eriksson. Och sen hade vi kedjan med mig, Mats Åhlberg och Dan Söderström – men vi spelade mest ihop i landslaget.
Han nobbade första erbjudandena han fick från Nordamerika.
– Både Winnipeg och Detroit ville ha dit mig, men jag tackade nej efter VM 1974. Jag kände att jag behövde bli starkare. Så då hade jag fullt upp. Jag var jag målare, jag tränade och spelade med Leksand och jag tränade styrketräning på egen hand. Många tyckte jag var dum som nej till lagen där borta, men det var rätt för mig.
Dan Labraaten jublar efter ett mål mot Finland i november 1971. Foto: JAN DÜSING
Leksands superkedja i Tre Kronor: Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten. Foto: BERTIL S-SON ÅBERG / SVT BILD TT NYHETSBYRÅN
Nummer 21 i Tre Kronor - före ”Foppa” och Jörgen Jönsson. Dan Labraaten gör ett VM-mål mot Polen i Helsingfors 1974. Foto: JAN COLLSIÖÖ / TT NYHETSBYRÅN
Dan Labraaten i en duell mot Tim Watters under landskamp mellan Sverige-Kanada på Hovet, 1980. Foto: ROGER TILLBERG / IBL
Dan Labraaten - svensk veteran i VM-laget 1986. Foto: LEIF ENGBERG / DAGENS NYHETER
Han valde Winnipeg till sist för att de fortsatte jaga hans namnteckning på ett kontrakt, medan Detroit först blev sura på svensken som nobbade dem.
– Sedan mötte jag Detroit i en träningsmatch och vi vann. Vi slog även Salmings Toronto. Vi hade riktigt bra lag i Winnipeg.
Det blev som sagt sex år i Nordamerika och här följer Labraatens intressanta tankar kring några spelare han mötte där borta.
Wayne Gretzky?
– Jag och Wayne Gretzky kom inte så bra överens. En gång undrade jag varför en av våra tuffingar gled undan mot Gretzky och han sa: ”jag vill inte ha hela Kanada på mig”. Visst, Gretzky hade skaffat sig en viss position för att han var så värdefull, men han var väldigt fredad. Jag tycker han fick lite väl mycket utrymme.
– I en träningsmatch när jag var i Calgary spelade jag i en kedja med en ”goon” och en som inte var så mycket bättre och vi matchades mot Gretzkys kedja. Jag sa till mina lagkompisar att jag tar Gretzky, jag visste att jag åkte skridskor bättre än honom, jag låg hela tiden på rätt sida och jag snodde pucken från honom flera gånger. När jag tryckte upp honom mot sargen, inget oschysst, blev han förbannad och sa: ”åk hem till Sverige, din jävel”.
Va? Har du blivit utskälld av Gretzky?
– Ja, han gillade inte mig. Sen blev det tjafs igen i ett sarghörn och jag satte klubban i bröstet på honom så han drattade omkull, jag tänkte nu får jag några av deras busar efter mig, men ingen annan spelare gjorde något eller sa något. Jag tror även de i Edmonton tyckte att den gången fick Gretzky klara sig själv som han åkte runt och käftade.
– Många år senare gick jag fram och hälsade på honom i samband med en draft. Då var han fortfarande sur, haha.
Wayne Gretzky gillade inte att möta Dan Labraaten. Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Thommie Bergman slog igenom i NHL med Detroit Red Wings - säsongen före Börje Salming kom till Toronto. Foto: SVT BILD TT NYHETSBYRÅN
Börje Salming blev ”The King” i Toronto Maple Leafs. Foto: JAN DÜSING
Dan Labraaten om Börje Salming: ”Jag kan tycka det pratas nästan lite för mycket om hur tuff han var. Det var han förstås, men framför allt var han en väldigt skicklig spelare med sin långa klubba, man trodde man var förbi Salming – och sen kom den där långa klubban.” Foto: LEIF ENGBERG / DN TT NYHETSBYRÅN
Sverige-USA i Canada Cup 1976. Kvällen då Salming fick sin första stående ovation av publiken i Toronto. Han hyllades även inför matchen mot Kanada. Foto: Jan Collsiöö / TT NYHETSBYRÅN
Börje Salming?
– Jag var med i Tre Kronor i Canada Cup 1976 då han hyllades av publiken i Toronto och han förtjänade alla applåder. Men jag kan tycka det pratas nästan lite för mycket om hur tuff han var. Det var han förstås, men framför allt var han en väldigt skicklig spelare med sin långa klubba, man trodde man var förbi Salming – och sen kom den där långa klubban.
Andra svenskar i NHL värda att hyllas?
– Thommie Bergman! Han är lite bortglömd, konstigt nog. Han kom till NHL året före Salming och Bergman var också väldigt bra där borta. Han var tuff, han kunde slåss.
– Sen får vi inte glömma Lars-Erik Sjöberg. Han var liten, men så jäkla vältränad och en sådan trygghet att spela med. Han blev lagkapten direkt i Winnipeg, var oerhört skicklig och sen hade han sina höfttacklingar.
***
Under åren i Nordamerika visade också den unge mannen från Grums att han var principfast, när Winnipeg ”tog honom för givet” och försökte bluffa med ett kontrakt genom att utelämna delar de kommit överens om, då valde Labraaten att flytta till Detroit.
– Winnipeg uppträdde dåligt mot mig. Även om jag är en vanlig enkel arbetargrabb från Grums – så jävla dum är jag inte.
Hur var skillnaden mellan WHA och NHL?
– Jag kom till ett sämre lag, jämfört med Winnipeg. Vi hade inte så bra lag i Detroit då. Men jag fick i alla fall spela med Nedomansky. Det var stort.
Tjeckiske legendaren Václav Nedomansky. Som blev kedlekompis med Dan Labraaten i NHL. Foto: Jan Collsiöö / TT NYHETSBYRÅN
2019 valdes dessa stjärnor in i Hockey Hall of Fame: Sergej Zubov, Hayley Wickenheiser, Jim Rutherford, Vaclav Nedomansky och Guy Carbonneau. Foto: Nathan Denette / AP TT NYHETSBYRÅN
Labraaten fick även spela med Kent ”Magic Man” Nilsson i Calgary Flames. Foto: HASSE PERSSON
Förbundskapten Leif Boork under en träning inför Canada Cup 1984. Foto: BILDBYRÅN
Faktum är att Labraaten fick fart på Václav Nedomanskys NHL-karriär. Han var en superstjärna från Tjeckoslovakien som orsakat stor uppståndelse då han hoppat av till väst.
– Han var Europas bästa spelare och han och jag sattes ihop med Dale McCourt, som var ung då, men han var också grym. Första säsongen tillsammans gjorde vi 98 mål ihop. Men sen började mina problem med ljumskskador. Jag trivdes jättebra i Detroit, men det var jobbigt med skadorna och ibland kändes det som de knappt trodde på mig. Det var ju inget som syntes.
Ända var han ordinarie i NHL i fyra år på en tid då det var väldigt få spelare från Europa i den ligan. Labraatens gjorde 71 mål och totalt 144 poäng på 268 NHL-matcher.
Vilka var de bästa lagen du mötte under de åren?
– Montreal och New York Islanders. När vi var i Montreal brukade jag ta med mig frukost till Montreal Forum bara för att sitta och se Canadiens träna. De hade fantastiskt bra lag. Och sen blev Islanders bäst.
– Ett problem för oss i Detroit var att tränaren bara ville ha full fart framåt. Vi spelade inte särskilt klokt och det straffade sig mot de bästa lagen. Vi borde varit mer defensiva.
Hans sista säsong i NHL blev 1981/82 med Calgary Flames.
– Det var kul att spela med Kenta Nilsson där. Det gick bra för mig när jag var frisk. De där problemen med ljumskarna fortsatte sen när jag kom hem till Leksand och några trodde väl bara att jag var en gammal gubbe och inte skadad.
Legendar i Leksands IF. Foto: STIG KENNE / FOTOKENNE
Dan Labraaten md sin dotter Malin, hemma i Leksand 1983. Foto: LEIF FORSLUND
1983/84 vann Dan Labraaten Getingjakten. På den tiden delade Expressen ut getingar efter varje match i elitserien. Dan Labraaten fick flest av alla och här gratuleras han av Leksands ordförande Bengt Klingberg. Foto: LEIF FORSLUND
I november 2023 valdes Dan Labraaten in i svensk hockeys Hall of Fame och han hyllades ännu en gång av publiken i Leksand i samband med en match mot Färjestad. Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN
***
Det blev ytterligare sex säsonger i Leksand innan han lade av våren 1988.
– Jag hade chansen att få återvända till NHL och Washington Capitals våren 1984, men stoppades av Leif Boork som ville ha med mig i en landslagsturnering. Det var tråkigt. Jag ville visa att jag kunde spela i NHL igen, men Boork sa nej.
Hur var de sista åren i Leksand?
– Kroppen mådde bättre efter en operation, innan jag ryckte ljumsken igen i en träningsmatch mot Modo. Min sista match var en slutspelsmatch mot Färjestad. Sen var det klart.
Hur var det att lägga av?
– För mig blev det ingen tuff omställning, som det kan bli för många. Och sen blev jag scout för New Jersey ganska snabbt. De hade fått tips om mig, jag hade inte tänkt mig det jobbet, men sa ja och hade många fina år.
Det blev 28 år i New Jersey och under åren vann Devils tre Stanley Cup. Dan Labraaten har sitt namn på Stanley Cup-bucklan tre gånger och han har tre fina Stanley Cup-ringar, som bevis för sitt fina jobb för klubben.
Ditt bästa kap som scout?
– Brian Rafalski! Det var inte många som trodde på den amerikanske backen då han spelade i Brynäs och i finska ligan. Jag jobbade hårt för att vi skulle ta honom.
Talangscouten Dan Labraatens gjorde ett fynd då han låg bakom att New Jersey Devils draftade backen Brian Rafalski, här i en duell md Peter Forsberg. Foto: BILL KOSTROUN / AP TT NYHETSBYRÅN
Blivande stjärnbacken Brian Rafalski i Brynäs 1995. Foto: BILDBYRÅN
New Jersey Devils firar Stanley Cup-segern 1995. Foto: BILL KOSTROUN / AP TT NYHETSBYRÅN
Under åren som talangscout för Devils fick Dan Labraaten namnet på Stanley Cuip-bucklan tre gånger. Foto: JOHANNA WALLEN / BILDBYRÅN
Foto: Nam Y Huh / AP TT NYHETSBYRÅN
Rafalski blev en superstjärna, var en av nyckelspelarna under de tre åren Devils blev mästare och han var med och vann World Cup med USA.
Efter tiden i New Jersey följde två år i Vegas för scouten Dan Labraaten, med nystartade Golden Knights.
2018 gick han i pension och han trivs med livet hemma i Leksand. Inte sällan blir det längdskidåkning på vintern, han som var en lovande skidåkare som ung, men valde hockeyn för att det var roligast.
I november i fjol, i samband med en match mellan Leksand och Färjestad, hyllades Dan Labraaten som nyinvald medlem i svensk hockeys Hall of Fame.
Och Leksand är och förblir hemma för Dan och Laila Labraaten.
– Vi är båda från Grums och köpte huset här i Leksand 1980, vi bor fortfarande i samma hus. Leksand är hemma för oss. Vi trivs väldigt bra här.
Några avslutande frågor:
Vem är tidernas bäste spelare?
– Jag har Mario Lemieux etta. Han hade allt.
Tidernas bäste svensk?
– Det är svårt, men jag säger ”Foppa”. Han var skicklig och han var lite ”mean” också.
Text: Magnus Nyström
Publicerad 1 apr 2024 kl 06.09
PremiumHan har vunnit tre SM-guld med Leksand, varit med i sex VM, spelat Canada Cup med Börje Salming och i NHL med Detroit Red Wings.
Inte många kommer i närheten av Dan Labraatens karriär.
Sedan jobbade han 28 år som talangscout för New Jersey Devils och belöningen blev namnet på Stanley Cup-bucklan.
– Ja, vi är ju inte så många svenskar som har det, säger han.
I en intervju med Expressen berättar han också om:
✓ Bråket med Wayne Gretzky: ”Han var sur på mig flera år senare”
✓ Mötet vid VM i Stockholm då han i smyg stoppade en sedelbunt i fickan på ryske stjärnan Vjateslav Fetisov
✓ Varför han valt att bo kvar i sitt kära Leksand
✓ Då Leif Boork stoppade honom från en återkomst till NHL
Det kallades ”The Philly Flu” och var en vanlig ”sjukdom” i NHL på 70-talet då rövarbandet Philadelphia Flyers härjade som värst och spred skräck i ligan. Vilket gjorde att många spelare kände efter lite extra när det var dags för bortamatch inför den blodtörstiga publiken i Spectrum på Broad Street i Philadelphia.
Det var där Börje Salmings legend tog fart då han slogs med busen Dave Schultz.
Åtskilliga spelare blev hellre ”sjuka” eller ”skadade” när det var dags för match mot Philadelphia.
När Dan Labraaten kom dit med Detroit Red Wings var det hans coach som valde att sätta den inte så storväxte svensken på bänken. Labraaten blev petad helt enkelt. Tanken var att han inte skulle spela alls den matchen.
– Vad är det frågan om, undrade Dan.
– Ta det lugnt, jag förstår varför, de vill inte att du ska bli skadad, sa den betydligt mer storväxte lagkompisen Thommie Bergman.
– Jag är inte rädd. Jag vill in. Jag vill spela, sa en ilsken Dan Labraaten.
Dan Labraaten i Detroits vita tröja klämd mellan Philadelphias hårding Mike Busniak och målvakt Phil Myre. Labraaten började den här matchen på bänken - och slutade som matchhjälte. Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
”Broad Street Bullies” - det var Philadelphia Flyers fruktade rövarband på 70-talet. Nummer 16 är lagkapten Bobby Clarke och mannen som delar ut en högerkrok är busen Dave ”The Hammer” Schultz. Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Två svenska ess i Detroit Red Wings 1978: Dan Labraaten och Thommie Bergman. Foto: HASSE PERSSON
Till slut fick han sin vilja igenom och trots sina blygsamma 176 centimeter och 76 kilo gav han sig in i alla tuffa situationer och utnyttjade sin fart för att inte bli infångad av Flyers största och värsta busar.
– Jag kvitterade i slutet av matchen och det blev oavgjort. När jag kom in i vårt omklädningsrum efter matchen stod alla mina lagkompisar upp och klappade händerna åt mig.
***
Ett par gånger under vårt möte på Siljans Konditori vid torget i Leksand säger Dan Labraaten:
– Jag vill inte vara skrytsam.
Han tycker nästan det blir för mycket prat om honom själv, men den här 72-årige gentlemannen har faktiskt all anledning att vara skrytsam.
Han var som sagt ingen jätte.
Ändå spelade han både i den laglösa proffsligan WHA och i den vildaste tiden i NHL på 70-talet. Han var en stjärna i Winnipeg Jets och vann Avco World Trophy i ett lag som var bättre än många NHL-lag (”vi slog flera NHL-lag i träningsmatcher”).
Svenska stjärnor i vad som var ett av världens bästa hockeylag på 70-talet. Från vänster: Curt Larsson, Mats Lindh, Willy Lindström, Lars-Erik Sjöberg, Thommie Bergman, Dan Labraaten, Anders Hedberg och Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson. Foto: ÅKE THIM / BONNIERARKIVET TT NYHETSBYRÅN
Anders Hedberg, Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson och Bobby Hull i Winnipeg Jets från piratligan WHA World Hockey Association på besök i Sverige 1975. Jets spelade matcher i både Stockholm och Göteborg. Foto: OLLE SEIJBOLD / DN
Utbrytarligan WHA utmanade mäktiga NHL på 70-talet. Här firar lagkapten Lars-Erik Sjöberg att Winnipeg Jets vunnit Avco Trophy. Jets besegrade flera NHL-lag i träningsmatcher och blev till sist ett NHL-lag. Foto: UPI TT NYHETSBYRÅN
Efter två år i WHA följde fyra år i NHL innan skador förstörde karriären i Nordamerika.
Han gjorde 30 mål för Detroit Red Wings säsongen 1979/80 – då Niklas Lidström var en tioårig liten gosse med stora drömmar hemma i Avesta. På den tiden spelade inte fler än runt 20 svenskar i NHL. Flera som kom dit pallade inte trycket eller saknade kvalitéerna för att spela i den bästa ligan.
– Hockeyn på den tiden i Nordamerika – det kunde vara hemskt. Jag hade inte klarat det om jag varit ensam svensk när jag kom över till Winnipeg. Jag har problem än i dag på grund av smällarna jag fick där. Jag fick så mycket slag på vaderna att jag fick totalt fem blodproppar, innan läkarna förstod vad det var.
I Winnipeg hade han sällskap av barndomskompisen Willy Lindström, Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Lars-Erik Sjöberg, Mats Lindh, Thommie Bergman och Curt Larsson.
– Vi var ett riktigt svensklag, sen hade vi superstjärnan Bobby Hull också. Motståndarna spelade fruktansvärt fult mot oss, det blev lite lugnare andra året då vi fick in tuffingen Kim Clackson. Han kunde knappt slå en passning, men han var väldigt nyttig för oss, det var få som ville slåss med honom.
Men hur stod du ut med alla fula smällar?
– Jag blev nedslagen några gånger. Bästa sättet att ge igen var att göra mål. Och att inte visa att man blev rädd. Och så gällde det att låta benen gå. De värsta busarna var inte så bra på skridskorna.
Det var inte många i WHA – eller i NHL heller för den delen – som var snabbare på skridskorna än Dan Labraaten.
Stor hjälte i Värmlands Tv-pucklag: Dan Labraaten. En av hans lagkompisar var Willy Lindström. De skulle båda bli landslagsmän och NHL-spelare. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Dan Labraaten kramas om av ledaren Åke Edkvist efter att Grums vunnit SM-guld för juniorer och Labraaten utsetts till bäste spelare av Expressen efter seger 10-2 i finalen mot Frölunda. Foto: INGELBERT STENSTRÖM
Barndomsvännerna från Grums blev landslagskompisar. Dan Labraaten och Willy Lindström VM-debuterade 1974 i Helsingfors och här är de glada efter seger i premiären mot Polen. Dan gjorde två mål och Willy låg bakom två. Foto: ARNE JÖNSSON / DAGENS NYHETER
Pappersbruket i hockeystaden Grums. Foto: HENRIK JANSSON
***
Det började hemma i värmländska Grums där Dan Labraaten och Willy Lindström spelade tillsammans redan i pojklaget. Båda skulle senare spela VM och Canada Cup och göra succé i WHA och NHL.
– I början spelade vi alla positioner. Vi var samma backpar ihop, vi var forwards och Willy var till och med målvakt. Det hade jag också kunnat, men jag är högerfattad och det fanns ingen högerplock. Vi spelade hockey så mycket vi kunde.
Efter att de tillsammans också vunnit Tv-pucken med Värmland blev det spel i A-laget och sedan försvann Willy och hans brorsa Evert till Frölunda.
Dan Labraaten saknade inte egna anbud.
– Det var många klubbar som ringde mig under den tiden. Två klubbar ringde varje kväll – Brynäs och Leksand. Jag kände några som var i Leksand och jag var från lilla Grums och tyckte Gävle kändes stort. Så jag valde Leksand.
Några drömmar om att bli proffs i Nordamerika?
– Nej, det fanns inte. Jag minns när jag och Willy fick se en smalfilm med matchbilder från NHL. Jag hade aldrig sett NHL och jag blev förvånad när jag fick veta att spelarna hade betalt för att spela hockey där.
– Jag blir nästan lite rörd när jag berättar det här. Betalt för att spela hockey!? Vad fan säger de? Det kändes inte klokt att man kunde ha det som jobb.
Dan Labraaten i en match mot AIK i december 1971. Foto: FREDDY LINDSTRÖM / TT NYHETSBYRÅN
Sveriges bästa hockeylag 1972/73. Övre raden från vänster: Hans Eriksson, Dan Söderström, Bo Theander, Mats Åhlberg, Dan Labraaten, Gunnar Andersson, Stig Nordin, Ulf Mårtensson, Bengt Höglund (materialförvaltare).I mitten från vänster: Per-Olov Brasar, Roger Lindqvist, Per-Arne Alexandersson, Yngve Gyll, Peter Gudmundsson, Nils-Olof Olsson, Hans Jax, Per Karlsson, Kjell Brus.Sittande från vänster:: Lars Stenvall, Roland Bond, Per-Agne Karlström (tränare), Thommy Abrahamsson, Bengt Ohlson (assisterande tränare), Ulf Weinstock, Christer Abrahamsson. Foto: STIG KENNE / FOTOKENNE
Unik bild från Leksands omklädningsrum i samband med en match våren 1974. Foto: Bertil S-son Åberg / SVT BILD TT NYHETSBYRÅN
Leksands superkedja med Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten. Foto: BJÖRN LARSSON ASK / BONNIERARKIVET TT NYHETSBYRÅN
Dan Labraaten jublar efter ett av sina många mål för Leksand. Han snittade en poäng per match under sina år i klubben. Foto: JAN DÜSING
Två gamla legendarer med två snygga lagbilder, Dan Labraaten och Bengt ”Fisken” Ohlsson. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG
I februari 1976 fick Dan Labraaten ett specialskydd på armen efter att han brutit båtbenet i Moskva före jul. Gipset plockades bort före SM-slutspelet. Här får han hjälp av operationstekniker Peter Åfeldt. Foto: TOMMY WIBERG
Dan Labraaten redo för match igen - med sitt specialskydd. Foto: SVEN JANSSON
Hans pappa jobbade på bruket i Grums och mamma var hemmafru. Familjen Labraaten var arbetarklass och här fanns inget överflöd. Dan utbildade sig till målare.
– När jag kom till Leksand som 18-åring fick jag också jobb som målare. Alla hade ju vanliga jobb på den tiden. För min pappa var det också väldigt viktigt att jag skötte jobbet och kom i tid på mornarna.
Du kom till regerande mästarna – hur blev du mottagen i Leksand?
– Hur bra som helst! Vi var några unga och vi blev testade, men när de andra såg att juniorerna klarade det, då blev vi kvar i A-laget.
Det blev sju år i Leksand och några bataljer med en jämnårig juniorlandslagskompis vid namn Börje Salming, som spelade i Brynäs innan han flyttade till Kanada 1973.
Leksand och Brynäs var Sveriges två bästa lag. Under åren 1966-1977 delade dessa båda klubbar på titeln bäst i Sverige och den här statistiken över svenska mästare är makalös:
1966: Brynäs.
1967: Brynäs.
1968: Brynäs.
1969: Leksand.
1970: Brynäs.
1971: Brynäs.
1972: Brynäs.
1973: Leksand.
1974: Leksand
1975: Leksand.
1976: Brynäs.
1977: Brynäs.
Dan Söderström skriker rakt ut efter ännu ett SM-guld. Rakt bakom honom, med hjälm på huvudet, står Dan Labraaten. Foto: LEIF ENGBERG / DAGENS NYHETER
Dan Labraaten och hans Laila (de är fortfarande gifta) firar ett SM-guld för Leksanda på nattklubben Blå Grottan i Gävle våren 1973. Foto: JAN DÜSING
Bröderna Abrahamsson i täten vid ett ärevarv efter SM-guldet 1974. Foto: Bertil S-son Åberg / SVT BILD TT NYHETSBYRÅN
Svenska mästarna 1975. Dan Söderström med bucklan framför sig. Foto: DAGENS NYHETER
– Brynäs tycker att de blev bestulna på guldet 1975 och det är mycket möjligt att de har rätt, men domaren såg inte att pucken var inne. Det var en stor rivalitet mellan oss. Men dagen efter en final kunde vi sitta på samma buss med landslaget och där hade allt gått över. Där var det aldrig några problem mellan oss. Vi hade en jävla respekt för varandra, säger Dan Labraaten.
***
Dan Labraaten spelade tre VM i rad 1974-1976 innan han blev proffs i Nordamerika och ytterligare tre VM längre fram 1979, 1985 och 1986.
Han mötte flera av Sovjetunionens absolut bästa landslag genom tiderna.
– Ryssarna var ju proffs och tränade och spelade tillsammans hela tiden. Ibland visste man inte hur mycket de tog i, de kunde vara så överlägsna.
Fick ni någon kontakt med de spelarna mellan matcherna?
– Inte mycket, de var väldigt påpassade, men under VM i Prag kom Igor Larionov till mig och ställde frågor om Detroit och NHL, han var bra på engelska, det var inte så många av de andra. Flera av dem ville till NHL – men det var inte lätt för dem i hemlandet då.
Något Dan Labraaten fick erfara när han precis blivit talangscout för New Jersey Devils och Sovjetunionen närmade sig upplösning och hockeylaget med CCCP på bröstet vann ett sista guld vid VM i Globen 1989.
Sista VM-guldet för CCCP - i Globen 1989. Det varf då som Dan Labraaten delade ut pengar till kapten Fetisov. Foto: HÅKAN LINDGREN / DN
Ryska stjärnor på promenad under VM i Stockholm 1989. Från vänster: Vjatjeslav Fetisov, Vladimir Krutov, Igor Larinov och Sergej Makarov. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Hösten 1989 blev Fetisov NHL-spelare, då han debuterade i New Jersey Devils, där Dan Labraaten var talangscout. Foto: BILDBYRÅN
– Då var Fetisov klar för oss. Men han behövde pengar över sommaren, innan flytten till USA och jag fick i uppgift att lämna över ett kuvert med kontanter. Jag mötte upp honom vid spelarbussen, vi kramade om varandra och jag lämnade över kuvertet lite diskret. Det var andra tider då, säger Dan och skrattar.
***
Låt oss hoppa tillbaka lite i tiden igen.
Tre SM-guld med Leksand – hur var stämningen på byn när ni var bäst i Sverige?
– Jag fick ibland höra av lagkompisar att jag kände alla i Leksand. Jag var väl lite sån som person, pratade med alla och jag träffade många när jag var ute och målade. Sedan trivdes jag väldigt bra i laget och vi hade ju så många bra spelare. I början spelade jag i en kedja tillsammans med Kjell Brus och Hans Jax. Jag spelade även en del med Roland Eriksson. Och sen hade vi kedjan med mig, Mats Åhlberg och Dan Söderström – men vi spelade mest ihop i landslaget.
Han nobbade första erbjudandena han fick från Nordamerika.
– Både Winnipeg och Detroit ville ha dit mig, men jag tackade nej efter VM 1974. Jag kände att jag behövde bli starkare. Så då hade jag fullt upp. Jag var jag målare, jag tränade och spelade med Leksand och jag tränade styrketräning på egen hand. Många tyckte jag var dum som nej till lagen där borta, men det var rätt för mig.
Dan Labraaten jublar efter ett mål mot Finland i november 1971. Foto: JAN DÜSING
Leksands superkedja i Tre Kronor: Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten. Foto: BERTIL S-SON ÅBERG / SVT BILD TT NYHETSBYRÅN
Nummer 21 i Tre Kronor - före ”Foppa” och Jörgen Jönsson. Dan Labraaten gör ett VM-mål mot Polen i Helsingfors 1974. Foto: JAN COLLSIÖÖ / TT NYHETSBYRÅN
Dan Labraaten i en duell mot Tim Watters under landskamp mellan Sverige-Kanada på Hovet, 1980. Foto: ROGER TILLBERG / IBL
Dan Labraaten - svensk veteran i VM-laget 1986. Foto: LEIF ENGBERG / DAGENS NYHETER
Han valde Winnipeg till sist för att de fortsatte jaga hans namnteckning på ett kontrakt, medan Detroit först blev sura på svensken som nobbade dem.
– Sedan mötte jag Detroit i en träningsmatch och vi vann. Vi slog även Salmings Toronto. Vi hade riktigt bra lag i Winnipeg.
Det blev som sagt sex år i Nordamerika och här följer Labraatens intressanta tankar kring några spelare han mötte där borta.
Wayne Gretzky?
– Jag och Wayne Gretzky kom inte så bra överens. En gång undrade jag varför en av våra tuffingar gled undan mot Gretzky och han sa: ”jag vill inte ha hela Kanada på mig”. Visst, Gretzky hade skaffat sig en viss position för att han var så värdefull, men han var väldigt fredad. Jag tycker han fick lite väl mycket utrymme.
– I en träningsmatch när jag var i Calgary spelade jag i en kedja med en ”goon” och en som inte var så mycket bättre och vi matchades mot Gretzkys kedja. Jag sa till mina lagkompisar att jag tar Gretzky, jag visste att jag åkte skridskor bättre än honom, jag låg hela tiden på rätt sida och jag snodde pucken från honom flera gånger. När jag tryckte upp honom mot sargen, inget oschysst, blev han förbannad och sa: ”åk hem till Sverige, din jävel”.
Va? Har du blivit utskälld av Gretzky?
– Ja, han gillade inte mig. Sen blev det tjafs igen i ett sarghörn och jag satte klubban i bröstet på honom så han drattade omkull, jag tänkte nu får jag några av deras busar efter mig, men ingen annan spelare gjorde något eller sa något. Jag tror även de i Edmonton tyckte att den gången fick Gretzky klara sig själv som han åkte runt och käftade.
– Många år senare gick jag fram och hälsade på honom i samband med en draft. Då var han fortfarande sur, haha.
Wayne Gretzky gillade inte att möta Dan Labraaten. Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Thommie Bergman slog igenom i NHL med Detroit Red Wings - säsongen före Börje Salming kom till Toronto. Foto: SVT BILD TT NYHETSBYRÅN
Börje Salming blev ”The King” i Toronto Maple Leafs. Foto: JAN DÜSING
Dan Labraaten om Börje Salming: ”Jag kan tycka det pratas nästan lite för mycket om hur tuff han var. Det var han förstås, men framför allt var han en väldigt skicklig spelare med sin långa klubba, man trodde man var förbi Salming – och sen kom den där långa klubban.” Foto: LEIF ENGBERG / DN TT NYHETSBYRÅN
Sverige-USA i Canada Cup 1976. Kvällen då Salming fick sin första stående ovation av publiken i Toronto. Han hyllades även inför matchen mot Kanada. Foto: Jan Collsiöö / TT NYHETSBYRÅN
Börje Salming?
– Jag var med i Tre Kronor i Canada Cup 1976 då han hyllades av publiken i Toronto och han förtjänade alla applåder. Men jag kan tycka det pratas nästan lite för mycket om hur tuff han var. Det var han förstås, men framför allt var han en väldigt skicklig spelare med sin långa klubba, man trodde man var förbi Salming – och sen kom den där långa klubban.
Andra svenskar i NHL värda att hyllas?
– Thommie Bergman! Han är lite bortglömd, konstigt nog. Han kom till NHL året före Salming och Bergman var också väldigt bra där borta. Han var tuff, han kunde slåss.
– Sen får vi inte glömma Lars-Erik Sjöberg. Han var liten, men så jäkla vältränad och en sådan trygghet att spela med. Han blev lagkapten direkt i Winnipeg, var oerhört skicklig och sen hade han sina höfttacklingar.
***
Under åren i Nordamerika visade också den unge mannen från Grums att han var principfast, när Winnipeg ”tog honom för givet” och försökte bluffa med ett kontrakt genom att utelämna delar de kommit överens om, då valde Labraaten att flytta till Detroit.
– Winnipeg uppträdde dåligt mot mig. Även om jag är en vanlig enkel arbetargrabb från Grums – så jävla dum är jag inte.
Hur var skillnaden mellan WHA och NHL?
– Jag kom till ett sämre lag, jämfört med Winnipeg. Vi hade inte så bra lag i Detroit då. Men jag fick i alla fall spela med Nedomansky. Det var stort.
Tjeckiske legendaren Václav Nedomansky. Som blev kedlekompis med Dan Labraaten i NHL. Foto: Jan Collsiöö / TT NYHETSBYRÅN
2019 valdes dessa stjärnor in i Hockey Hall of Fame: Sergej Zubov, Hayley Wickenheiser, Jim Rutherford, Vaclav Nedomansky och Guy Carbonneau. Foto: Nathan Denette / AP TT NYHETSBYRÅN
Labraaten fick även spela med Kent ”Magic Man” Nilsson i Calgary Flames. Foto: HASSE PERSSON
Förbundskapten Leif Boork under en träning inför Canada Cup 1984. Foto: BILDBYRÅN
Faktum är att Labraaten fick fart på Václav Nedomanskys NHL-karriär. Han var en superstjärna från Tjeckoslovakien som orsakat stor uppståndelse då han hoppat av till väst.
– Han var Europas bästa spelare och han och jag sattes ihop med Dale McCourt, som var ung då, men han var också grym. Första säsongen tillsammans gjorde vi 98 mål ihop. Men sen började mina problem med ljumskskador. Jag trivdes jättebra i Detroit, men det var jobbigt med skadorna och ibland kändes det som de knappt trodde på mig. Det var ju inget som syntes.
Ända var han ordinarie i NHL i fyra år på en tid då det var väldigt få spelare från Europa i den ligan. Labraatens gjorde 71 mål och totalt 144 poäng på 268 NHL-matcher.
Vilka var de bästa lagen du mötte under de åren?
– Montreal och New York Islanders. När vi var i Montreal brukade jag ta med mig frukost till Montreal Forum bara för att sitta och se Canadiens träna. De hade fantastiskt bra lag. Och sen blev Islanders bäst.
– Ett problem för oss i Detroit var att tränaren bara ville ha full fart framåt. Vi spelade inte särskilt klokt och det straffade sig mot de bästa lagen. Vi borde varit mer defensiva.
Hans sista säsong i NHL blev 1981/82 med Calgary Flames.
– Det var kul att spela med Kenta Nilsson där. Det gick bra för mig när jag var frisk. De där problemen med ljumskarna fortsatte sen när jag kom hem till Leksand och några trodde väl bara att jag var en gammal gubbe och inte skadad.
Legendar i Leksands IF. Foto: STIG KENNE / FOTOKENNE
Dan Labraaten md sin dotter Malin, hemma i Leksand 1983. Foto: LEIF FORSLUND
1983/84 vann Dan Labraaten Getingjakten. På den tiden delade Expressen ut getingar efter varje match i elitserien. Dan Labraaten fick flest av alla och här gratuleras han av Leksands ordförande Bengt Klingberg. Foto: LEIF FORSLUND
I november 2023 valdes Dan Labraaten in i svensk hockeys Hall of Fame och han hyllades ännu en gång av publiken i Leksand i samband med en match mot Färjestad. Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN
***
Det blev ytterligare sex säsonger i Leksand innan han lade av våren 1988.
– Jag hade chansen att få återvända till NHL och Washington Capitals våren 1984, men stoppades av Leif Boork som ville ha med mig i en landslagsturnering. Det var tråkigt. Jag ville visa att jag kunde spela i NHL igen, men Boork sa nej.
Hur var de sista åren i Leksand?
– Kroppen mådde bättre efter en operation, innan jag ryckte ljumsken igen i en träningsmatch mot Modo. Min sista match var en slutspelsmatch mot Färjestad. Sen var det klart.
Hur var det att lägga av?
– För mig blev det ingen tuff omställning, som det kan bli för många. Och sen blev jag scout för New Jersey ganska snabbt. De hade fått tips om mig, jag hade inte tänkt mig det jobbet, men sa ja och hade många fina år.
Det blev 28 år i New Jersey och under åren vann Devils tre Stanley Cup. Dan Labraaten har sitt namn på Stanley Cup-bucklan tre gånger och han har tre fina Stanley Cup-ringar, som bevis för sitt fina jobb för klubben.
Ditt bästa kap som scout?
– Brian Rafalski! Det var inte många som trodde på den amerikanske backen då han spelade i Brynäs och i finska ligan. Jag jobbade hårt för att vi skulle ta honom.
Talangscouten Dan Labraatens gjorde ett fynd då han låg bakom att New Jersey Devils draftade backen Brian Rafalski, här i en duell md Peter Forsberg. Foto: BILL KOSTROUN / AP TT NYHETSBYRÅN
Blivande stjärnbacken Brian Rafalski i Brynäs 1995. Foto: BILDBYRÅN
New Jersey Devils firar Stanley Cup-segern 1995. Foto: BILL KOSTROUN / AP TT NYHETSBYRÅN
Under åren som talangscout för Devils fick Dan Labraaten namnet på Stanley Cuip-bucklan tre gånger. Foto: JOHANNA WALLEN / BILDBYRÅN
Foto: Nam Y Huh / AP TT NYHETSBYRÅN
Rafalski blev en superstjärna, var en av nyckelspelarna under de tre åren Devils blev mästare och han var med och vann World Cup med USA.
Efter tiden i New Jersey följde två år i Vegas för scouten Dan Labraaten, med nystartade Golden Knights.
2018 gick han i pension och han trivs med livet hemma i Leksand. Inte sällan blir det längdskidåkning på vintern, han som var en lovande skidåkare som ung, men valde hockeyn för att det var roligast.
I november i fjol, i samband med en match mellan Leksand och Färjestad, hyllades Dan Labraaten som nyinvald medlem i svensk hockeys Hall of Fame.
Och Leksand är och förblir hemma för Dan och Laila Labraaten.
– Vi är båda från Grums och köpte huset här i Leksand 1980, vi bor fortfarande i samma hus. Leksand är hemma för oss. Vi trivs väldigt bra här.
Några avslutande frågor:
Vem är tidernas bäste spelare?
– Jag har Mario Lemieux etta. Han hade allt.
Tidernas bäste svensk?
– Det är svårt, men jag säger ”Foppa”. Han var skicklig och han var lite ”mean” också.
-
Wittgenstein
- Inlägg: 613
- Blev medlem: tis 19 sep 2023, 13:33
Re: LIF i media
Ullvi, typ skrev: ↑mån 01 apr 2024, 07:23 Jag har Labraaten! Har någon premiumklister?
https://www.expressen.se/sport/hockey/a ... k-gretzky/
Han har vunnit tre SM-guld med Leksand, varit med i sex VM, spelat Canada Cup med Börje Salming och i NHL med Detroit Red Wings.
Inte många kommer i närheten av Dan Labraatens karriär.
Sedan jobbade han 28 år som talangscout för New Jersey Devils och belöningen blev namnet på Stanley Cup-bucklan.
– Ja, vi är ju inte så många svenskar som har det, säger han.
I en intervju med Expressen berättar han också om:
✓ Bråket med Wayne Gretzky: ”Han var sur på mig flera år senare”
✓ Mötet vid VM i Stockholm då han i smyg stoppade en sedelbunt i fickan på ryske stjärnan Vjateslav Fetisov
✓ Varför han valt att bo kvar i sitt kära Leksand
✓ Då Leif Boork stoppade honom från en återkomst till NHL
Det kallades ”The Philly Flu” och var en vanlig ”sjukdom” i NHL på 70-talet då rövarbandet Philadelphia Flyers härjade som värst och spred skräck i ligan. Vilket gjorde att många spelare kände efter lite extra när det var dags för bortamatch inför den blodtörstiga publiken i Spectrum på Broad Street i Philadelphia.
Det var där Börje Salmings legend tog fart då han slogs med busen Dave Schultz.
Åtskilliga spelare blev hellre ”sjuka” eller ”skadade” när det var dags för match mot Philadelphia.
När Dan Labraaten kom dit med Detroit Red Wings var det hans coach som valde att sätta den inte så storväxte svensken på bänken. Labraaten blev petad helt enkelt. Tanken var att han inte skulle spela alls den matchen.
– Vad är det frågan om, undrade Dan.
– Ta det lugnt, jag förstår varför, de vill inte att du ska bli skadad, sa den betydligt mer storväxte lagkompisen Thommie Bergman.
– Jag är inte rädd. Jag vill in. Jag vill spela, sa en ilsken Dan Labraaten.
Till slut fick han sin vilja igenom och trots sina blygsamma 176 centimeter och 76 kilo gav han sig in i alla tuffa situationer och utnyttjade sin fart för att inte bli infångad av Flyers största och värsta busar.
– Jag kvitterade i slutet av matchen och det blev oavgjort. När jag kom in i vårt omklädningsrum efter matchen stod alla mina lagkompisar upp och klappade händerna åt mig.
***
Ett par gånger under vårt möte på Siljans Konditori vid torget i Leksand säger Dan Labraaten:
– Jag vill inte vara skrytsam.
Han tycker nästan det blir för mycket prat om honom själv, men den här 72-årige gentlemannen har faktiskt all anledning att vara skrytsam.
Han var som sagt ingen jätte.
Ändå spelade han både i den laglösa proffsligan WHA och i den vildaste tiden i NHL på 70-talet. Han var en stjärna i Winnipeg Jets och vann Avco World Trophy i ett lag som var bättre än många NHL-lag (”vi slog flera NHL-lag i träningsmatcher”).
Efter två år i WHA följde fyra år i NHL innan skador förstörde karriären i Nordamerika.
Han gjorde 30 mål för Detroit Red Wings säsongen 1979/80 – då Niklas Lidström var en tioårig liten gosse med stora drömmar hemma i Avesta. På den tiden spelade inte fler än runt 20 svenskar i NHL. Flera som kom dit pallade inte trycket eller saknade kvalitéerna för att spela i den bästa ligan.
– Hockeyn på den tiden i Nordamerika – det kunde vara hemskt. Jag hade inte klarat det om jag varit ensam svensk när jag kom över till Winnipeg. Jag har problem än i dag på grund av smällarna jag fick där. Jag fick så mycket slag på vaderna att jag fick totalt fem blodproppar, innan läkarna förstod vad det var.
I Winnipeg hade han sällskap av barndomskompisen Willy Lindström, Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Lars-Erik Sjöberg, Mats Lindh, Thommie Bergman och Curt Larsson.
– Vi var ett riktigt svensklag, sen hade vi superstjärnan Bobby Hull också. Motståndarna spelade fruktansvärt fult mot oss, det blev lite lugnare andra året då vi fick in tuffingen Kim Clackson. Han kunde knappt slå en passning, men han var väldigt nyttig för oss, det var få som ville slåss med honom.
Men hur stod du ut med alla fula smällar?
– Jag blev nedslagen några gånger. Bästa sättet att ge igen var att göra mål. Och att inte visa att man blev rädd. Och så gällde det att låta benen gå. De värsta busarna var inte så bra på skridskorna.
Det var inte många i WHA – eller i NHL heller för den delen – som var snabbare på skridskorna än Dan Labraaten.
Det började hemma i värmländska Grums där Dan Labraaten och Willy Lindström spelade tillsammans redan i pojklaget. Båda skulle senare spela VM och Canada Cup och göra succé i WHA och NHL.
– I början spelade vi alla positioner. Vi var samma backpar ihop, vi var forwards och Willy var till och med målvakt. Det hade jag också kunnat, men jag är högerfattad och det fanns ingen högerplock. Vi spelade hockey så mycket vi kunde.
Efter att de tillsammans också vunnit Tv-pucken med Värmland blev det spel i A-laget och sedan försvann Willy och hans brorsa Evert till Frölunda.
Dan Labraaten saknade inte egna anbud.
– Det var många klubbar som ringde mig under den tiden. Två klubbar ringde varje kväll – Brynäs och Leksand. Jag kände några som var i Leksand och jag var från lilla Grums och tyckte Gävle kändes stort. Så jag valde Leksand.
Några drömmar om att bli proffs i Nordamerika?
– Nej, det fanns inte. Jag minns när jag och Willy fick se en smalfilm med matchbilder från NHL. Jag hade aldrig sett NHL och jag blev förvånad när jag fick veta att spelarna hade betalt för att spela hockey där.
– Jag blir nästan lite rörd när jag berättar det här. Betalt för att spela hockey!? Vad fan säger de? Det kändes inte klokt att man kunde ha det som jobb.
Hans pappa jobbade på bruket i Grums och mamma var hemmafru. Familjen Labraaten var arbetarklass och här fanns inget överflöd. Dan utbildade sig till målare.
– När jag kom till Leksand som 18-åring fick jag också jobb som målare. Alla hade ju vanliga jobb på den tiden. För min pappa var det också väldigt viktigt att jag skötte jobbet och kom i tid på mornarna.
Du kom till regerande mästarna – hur blev du mottagen i Leksand?
– Hur bra som helst! Vi var några unga och vi blev testade, men när de andra såg att juniorerna klarade det, då blev vi kvar i A-laget.
Det blev sju år i Leksand och några bataljer med en jämnårig juniorlandslagskompis vid namn Börje Salming, som spelade i Brynäs innan han flyttade till Kanada 1973.
Leksand och Brynäs var Sveriges två bästa lag. Under åren 1966-1977 delade dessa båda klubbar på titeln bäst i Sverige och den här statistiken över svenska mästare är makalös:
1966: Brynäs.
1967: Brynäs.
1968: Brynäs.
1969: Leksand.
1970: Brynäs.
1971: Brynäs.
1972: Brynäs.
1973: Leksand.
1974: Leksand
1975: Leksand.
1976: Brynäs.
1977: Brynäs.
Brynäs tycker att de blev bestulna på guldet 1975 och det är mycket möjligt att de har rätt, men domaren såg inte att pucken var inne. Det var en stor rivalitet mellan oss. Men dagen efter en final kunde vi sitta på samma buss med landslaget och där hade allt gått över. Där var det aldrig några problem mellan oss. Vi hade en jävla respekt för varandra, säger Dan Labraaten.
***
Dan Labraaten spelade tre VM i rad 1974-1976 innan han blev proffs i Nordamerika och ytterligare tre VM längre fram 1979, 1985 och 1986.
Han mötte flera av Sovjetunionens absolut bästa landslag genom tiderna.
– Ryssarna var ju proffs och tränade och spelade tillsammans hela tiden. Ibland visste man inte hur mycket de tog i, de kunde vara så överlägsna.
Fick ni någon kontakt med de spelarna mellan matcherna?
– Inte mycket, de var väldigt påpassade, men under VM i Prag kom Igor Larionov till mig och ställde frågor om Detroit och NHL, han var bra på engelska, det var inte så många av de andra. Flera av dem ville till NHL – men det var inte lätt för dem i hemlandet då.
Något Dan Labraaten fick erfara när han precis blivit talangscout för New Jersey Devils och Sovjetunionen närmade sig upplösning och hockeylaget med CCCP på bröstet vann ett sista guld vid VM i Globen 1989.
– Då var Fetisov klar för oss. Men han behövde pengar över sommaren, innan flytten till USA och jag fick i uppgift att lämna över ett kuvert med kontanter. Jag mötte upp honom vid spelarbussen, vi kramade om varandra och jag lämnade över kuvertet lite diskret. Det var andra tider då, säger Dan och skrattar.
***
Låt oss hoppa tillbaka lite i tiden igen.
Tre SM-guld med Leksand – hur var stämningen på byn när ni var bäst i Sverige?
– Jag fick ibland höra av lagkompisar att jag kände alla i Leksand. Jag var väl lite sån som person, pratade med alla och jag träffade många när jag var ute och målade. Sedan trivdes jag väldigt bra i laget och vi hade ju så många bra spelare. I början spelade jag i en kedja tillsammans med Kjell Brus och Hans Jax. Jag spelade även en del med Roland Eriksson. Och sen hade vi kedjan med mig, Mats Åhlberg och Dan Söderström – men vi spelade mest ihop i landslaget.
Han nobbade första erbjudandena han fick från Nordamerika.
– Både Winnipeg och Detroit ville ha dit mig, men jag tackade nej efter VM 1974. Jag kände att jag behövde bli starkare. Så då hade jag fullt upp. Jag var jag målare, jag tränade och spelade med Leksand och jag tränade styrketräning på egen hand. Många tyckte jag var dum som nej till lagen där borta, men det var rätt för mig.
Han valde Winnipeg till sist för att de fortsatte jaga hans namnteckning på ett kontrakt, medan Detroit först blev sura på svensken som nobbade dem.
– Sedan mötte jag Detroit i en träningsmatch och vi vann. Vi slog även Salmings Toronto. Vi hade riktigt bra lag i Winnipeg.
Det blev som sagt sex år i Nordamerika och här följer Labraatens intressanta tankar kring några spelare han mötte där borta.
Wayne Gretzky?
– Jag och Wayne Gretzky kom inte så bra överens. En gång undrade jag varför en av våra tuffingar gled undan mot Gretzky och han sa: ”jag vill inte ha hela Kanada på mig”. Visst, Gretzky hade skaffat sig en viss position för att han var så värdefull, men han var väldigt fredad. Jag tycker han fick lite väl mycket utrymme.
– I en träningsmatch när jag var i Calgary spelade jag i en kedja med en ”goon” och en som inte var så mycket bättre och vi matchades mot Gretzkys kedja. Jag sa till mina lagkompisar att jag tar Gretzky, jag visste att jag åkte skridskor bättre än honom, jag låg hela tiden på rätt sida och jag snodde pucken från honom flera gånger. När jag tryckte upp honom mot sargen, inget oschysst, blev han förbannad och sa: ”åk hem till Sverige, din jävel”.
Va? Har du blivit utskälld av Gretzky?
– Ja, han gillade inte mig. Sen blev det tjafs igen i ett sarghörn och jag satte klubban i bröstet på honom så han drattade omkull, jag tänkte nu får jag några av deras busar efter mig, men ingen annan spelare gjorde något eller sa något. Jag tror även de i Edmonton tyckte att den gången fick Gretzky klara sig själv som han åkte runt och käftade.
– Många år senare gick jag fram och hälsade på honom i samband med en draft. Då var han fortfarande sur, haha.
Börje Salming?
– Jag var med i Tre Kronor i Canada Cup 1976 då han hyllades av publiken i Toronto och han förtjänade alla applåder. Men jag kan tycka det pratas nästan lite för mycket om hur tuff han var. Det var han förstås, men framför allt var han en väldigt skicklig spelare med sin långa klubba, man trodde man var förbi Salming – och sen kom den där långa klubban.
Andra svenskar i NHL värda att hyllas?
– Thommie Bergman! Han är lite bortglömd, konstigt nog. Han kom till NHL året före Salming och Bergman var också väldigt bra där borta. Han var tuff, han kunde slåss.
– Sen får vi inte glömma Lars-Erik Sjöberg. Han var liten, men så jäkla vältränad och en sådan trygghet att spela med. Han blev lagkapten direkt i Winnipeg, var oerhört skicklig och sen hade han sina höfttacklingar.
***
Under åren i Nordamerika visade också den unge mannen från Grums att han var principfast, när Winnipeg ”tog honom för givet” och försökte bluffa med ett kontrakt genom att utelämna delar de kommit överens om, då valde Labraaten att flytta till Detroit.
– Winnipeg uppträdde dåligt mot mig. Även om jag är en vanlig enkel arbetargrabb från Grums – så jävla dum är jag inte.
Hur var skillnaden mellan WHA och NHL?
– Jag kom till ett sämre lag, jämfört med Winnipeg. Vi hade inte så bra lag i Detroit då. Men jag fick i alla fall spela med Nedomansky. Det var stort.
Faktum är att Labraaten fick fart på Václav Nedomanskys NHL-karriär. Han var en superstjärna från Tjeckoslovakien som orsakat stor uppståndelse då han hoppat av till väst.
– Han var Europas bästa spelare och han och jag sattes ihop med Dale McCourt, som var ung då, men han var också grym. Första säsongen tillsammans gjorde vi 98 mål ihop. Men sen började mina problem med ljumskskador. Jag trivdes jättebra i Detroit, men det var jobbigt med skadorna och ibland kändes det som de knappt trodde på mig. Det var ju inget som syntes.
Ända var han ordinarie i NHL i fyra år på en tid då det var väldigt få spelare från Europa i den ligan. Labraatens gjorde 71 mål och totalt 144 poäng på 268 NHL-matcher.
Vilka var de bästa lagen du mötte under de åren?
– Montreal och New York Islanders. När vi var i Montreal brukade jag ta med mig frukost till Montreal Forum bara för att sitta och se Canadiens träna. De hade fantastiskt bra lag. Och sen blev Islanders bäst.
– Ett problem för oss i Detroit var att tränaren bara ville ha full fart framåt. Vi spelade inte särskilt klokt och det straffade sig mot de bästa lagen. Vi borde varit mer defensiva.
Hans sista säsong i NHL blev 1981/82 med Calgary Flames.
– Det var kul att spela med Kenta Nilsson där. Det gick bra för mig när jag var frisk. De där problemen med ljumskarna fortsatte sen när jag kom hem till Leksand och några trodde väl bara att jag var en gammal gubbe och inte skadad.
Det blev ytterligare sex säsonger i Leksand innan han lade av våren 1988.
– Jag hade chansen att få återvända till NHL och Washington Capitals våren 1984, men stoppades av Leif Boork som ville ha med mig i en landslagsturnering. Det var tråkigt. Jag ville visa att jag kunde spela i NHL igen, men Boork sa nej.
Hur var de sista åren i Leksand?
– Kroppen mådde bättre efter en operation, innan jag ryckte ljumsken igen i en träningsmatch mot Modo. Min sista match var en slutspelsmatch mot Färjestad. Sen var det klart.
Hur var det att lägga av?
– För mig blev det ingen tuff omställning, som det kan bli för många. Och sen blev jag scout för New Jersey ganska snabbt. De hade fått tips om mig, jag hade inte tänkt mig det jobbet, men sa ja och hade många fina år.
Det blev 28 år i New Jersey och under åren vann Devils tre Stanley Cup. Dan Labraaten har sitt namn på Stanley Cup-bucklan tre gånger och han har tre fina Stanley Cup-ringar, som bevis för sitt fina jobb för klubben.
Ditt bästa kap som scout?
– Brian Rafalski! Det var inte många som trodde på den amerikanske backen då han spelade i Brynäs och i finska ligan. Jag jobbade hårt för att vi skulle ta honom.
Rafalski blev en superstjärna, var en av nyckelspelarna under de tre åren Devils blev mästare och han var med och vann World Cup med USA.
Efter tiden i New Jersey följde två år i Vegas för scouten Dan Labraaten, med nystartade Golden Knights.
2018 gick han i pension och han trivs med livet hemma i Leksand. Inte sällan blir det längdskidåkning på vintern, han som var en lovande skidåkare som ung, men valde hockeyn för att det var roligast.
I november i fjol, i samband med en match mellan Leksand och Färjestad, hyllades Dan Labraaten som nyinvald medlem i svensk hockeys Hall of Fame.
Och Leksand är och förblir hemma för Dan och Laila Labraaten.
– Vi är båda från Grums och köpte huset här i Leksand 1980, vi bor fortfarande i samma hus. Leksand är hemma för oss. Vi trivs väldigt bra här.
Några avslutande frågor:
Vem är tidernas bäste spelare?
– Jag har Mario Lemieux etta. Han hade allt.
Tidernas bäste svensk?
– Det är svårt, men jag säger ”Foppa”. Han var skicklig och han var lite ”mean” också.
Ordförande i Föreningen för det gulas bevarande.
-
bjernagris
- Inlägg: 809
- Blev medlem: ons 20 sep 2023, 12:18
Re: LIF i media
Det enda viktiga är väl att Wennerholm inte tippar Leksand?Wittgenstein skrev: ↑tis 02 apr 2024, 22:48 https://www.aftonbladet.se/sportbladet/ ... ndaleksand
Inte en endaste en av Sportbladets experter tippar Leksand.