Mathörnan

[Gösen]

Jo. Jag anar

[Sniper]

Köp av två påsar riven gratängost för 30 förra veckan används nu i en rivstart på nya veckan där maten tillagas i ugn.

Måndag: Ugnsbakad falukorv (för första gången på åratal).
Tisdag: Lasagne (färdig om fem minuter).

[SteveY]

Köp av två påsar riven gratängost för 30 förra veckan används nu i en rivstart på nya veckan där maten tillagas i ugn.

Måndag: Ugnsbakad falukorv (för första gången på åratal).
Tisdag: Lasagne (färdig om fem minuter).

Hemma hos SteveY:

Måndag: Vegoschnitzel med pommes
Tisdag: Burger King till barnen och Yoghurt/kvarg, två ägg och ostmacka till man och hustru.

[Sniper]

Idag ligger tyngdpunkten på dryckesvanor i Mathörnan:

Frycklund är inne på sin tredje säsong i Pustertal, som ligger alldeles vid gränsen mot Österrike – och han trivs utmärkt.

– Det har varit jättekul och viktigt för mig. Jag tycker att jag har ett fantastiskt liv här i Italien.

Han beskriver åren i Italien som ”ögonöppnande”.

– Vi är ju som vi är i Sverige när det kommer till hockeyn och även generellt i livet. Det är svårt att förklara, men vi har ju den klassiska jantelagen och det är klassiska svenska traditioner som sitter i.

Det var ovant först, men sen kom det ett ”aha”-ögonblick när han landade i att man ju kan leva på andra sätt. Som när det kommer till fördrinken.

– Det är jättevanligt att alla sitter och dricker en aperitivo, och dricker alkohol varje dag, måndag till söndag, alltså på eftermiddagen. Det är helt normalt liksom.

– Man håller inte på och dricker en massa som vi kanske gör i Sverige liksom: fredag, lördag och sen ligger bakfull på söndag. Utan det är ju väldigt så där härligt klimat och liksom matkultur och allt sånt där.
https://www.expressen.se/sport/os/doldi ... andslaget/

[Korven]

Intog tre fina smörrebröd med tillhörande Tuborg och Aalborg hos Dansken Slaktis igår. Bytte sen från tunnelbana till buss i Högdalen mitt den svinkalla natten och skänkte Sniper en tanke.

[Sniper]

Från Korvens smörrebröd till Leif GW, Lundell och ostron.

Leif GW Persson: För det var jag och Lundell...
Publicerad 29 jun 2008 kl 16.13

Läser Ulf Lundells senaste roman Vädermannen (Bonniers 2008) men jag har knappt hunnit börja förrän trettio år gamla minnen tränger undan texten och föser författaren rakt i famnen på mig.

Sent sjuttiotal och ännu en av dessa kvällar på Operabaren. Vi dricker vodka och champagne, diskuterar innehåll och form i svensk prosa och slänger käft med Mats Gellerfelt.

Någon timme senare blir vi bjudna på eftersits av Fint Folk och efter bara en kvart sitter vi i biblioteket till deras jättevåning på Söders höjder med utsikt över hela Riddarfjärden, halva Gamla Stan och alla vanliga stackare därnere.

Brasan flammar i den öppna spisen. Vår värdinna kvittrar som en liten fågel och allt är i stort sett som vanligt så här dags efter ännu en kväll på Baren. Precis som vanligt förväntas vi också signera våra egna böcker.

– Gärna lite personligt, sådär, säger värdinnan, ler ljuvt och lägger huvudet på sned.

Efter genomfört uppdrag lämnas vi i fred med en försvarlig bricka med mat och dryck medan vårt värdfolk underhåller sig med övriga gäster några rum längre bort.

Själv passar jag på att besöka muggen och lätta på trycket och när jag återvänder till min stillsamt filosoferande vän möts jag redan i dörren av en ohygglig stank.

– Vilken jävla rökare, konstaterar jag och kippar efter andan. Du måste snacka med en läkare.

– Glöm det, säger Ulf, ler som en varg och flexar med sina nakna tår. Passade på att elda upp mina gamla strumpor, bara.

– Du är inte klok, säger jag. Tapeterna håller ju på att lossna från väggen.

– Lite personligt, sådär, säger Ulf och flinar förtjust. Var det inte så hon ville ha det?

Strax därefter återvänder vår värdinna. Tvärstannar i dörren, ryggar som för ett slag och vänder tvärt på klacken.

Fem minuter senare går även vi. Värdfolket och övriga gäster lyser med sin frånvaro men bakom stängda dubbeldörrar hörs upprörda röster.

Ute är det fotsdjup snö vilket inte tycks bekymra Ulf trots lågskor och nakna vrister. Han gnolar lyckligt på något som han sannolikt skrivit själv, medan jag travar på under tystnad i mina foträta, fårskinnsfodrade kängor.

Vid Slussen skiljs våra vägar och först efter en vecka ses vi igen. På Baren, givetvis och för en sen middag. Ulf är redan på plats vid det vanliga bordet. Iförd en stor stark, en liten whisky och nyinköpta vita tubsockor.

– Vad tror du om ostron, frågar jag så fort jag slagit mig ner.

– Det är väl okej, instämmer Ulf fast utan påtaglig entusiasm.

– Ge mig ett dussin, säger jag till kyparen. Med kavringssnittar, starkporter och vodka.

– Jag vill ha hundra, säger Ulf och ler stort, plötsligt lycklig som ett barn.

– Jag trodde inte du gillade ostron. Vad är det som händer, tänker jag.

– Sådär, säger Ulf, och rycker på axlarna. Men nu är det ju inte det som är själva grejen.

En stor ande, en fri ande, tänker jag trettio år senare medan jag väger ännu en roman i handen. Och själv är jag bara en vanlig stympare i högen som förväntas skriva ännu en kolumn.
https://www.expressen.se/kronikorer/lei ... h-lundell/