Språklådan

[bjernagris]

En fråga som dryftats i hemmet under kvällen är uttrycket "ha främmat", dvs. att få planerat hembesök av gäster/bekanta som inte tillhör släkten.

Jag tycker det låter inbjudande och lite högtidligt, övriga hushållet tycker det känns gammaldags och till och med otrevligt. Är nyfiken på hur Färjan ställer sig till uttrycket. Känner ni till det? Använder ni det? Hur tycker ni det låter?

[Catami]

Känner väl till uttrycket. Det användes ofta av äldre i min ungdom men numera är det sällan man hör det från någon.

[Lifstarsll]

Lite kul att höra detta uttryck. Själv "utomsocknes" (ja, grammatiskt helt galet) men vi talade om att "ha främmande" där jag kommer ifrån och det var status lite heligt, då drog man inte utan skulle representera familjen så att säga... så det var bara att stanna hemma och ta emot gästerna.

[Leksing i vargaland]

En fråga som dryftats i hemmet under kvällen är uttrycket "ha främmat", dvs. att få planerat hembesök av gäster/bekanta som inte tillhör släkten.

Jag tycker det låter inbjudande och lite högtidligt, övriga hushållet tycker det känns gammaldags och till och med otrevligt. Är nyfiken på hur Färjan ställer sig till uttrycket. Känner ni till det? Använder ni det? Hur tycker ni det låter?

Självklart heter det "främmat" Jag själv betecknar utflugen dotter till okristligt län som "finfrämmat"

[Pastis]

När jag var barn på 60-70-talet så hörde jag ibland mormor/morfar/farmor/farfar samt mamma och pappa säga att vi skulle ha främmande eller främmat. Då fick man inte ha på sig vad som helst, utan morsan skulle "godkänna" klädseln och så skulle man sköta sig... Men tror inte jag har hört uttrycken under detta sekel?

[Wittgenstein]

För att komplettera Pastis, även under mitt barndoms 80-tal fick vi främmande. Men mina egna barn förstår inte begreppet alls (genomförde nyss en poll).

[Sniper]

- Mina föräldrar sa t.o.m. "främmande" om släkten.
- Kvällsaktuellt anagram: Klas -> slak.

[Wittgenstein]

Så här säger Språkrådets frågelåda:

Fråga:
Varför säger vi att vi ska ha främmande då vi menar gäster som vi väl känner?
Svar:
De som inte hör till familjen kan ses som främmande. Därför kan personer som bjuds hem som gäster kallas främmande, hur välkända de än är. Det heter på motsvarande sätt i de andra nordiska språken.
Ordet gäst motsvarar det latinska ordet hostis, och det i sin tur betydde både främmande och fiende. Alla som inte hörde till familjen eller släkten kunde vara potentiella fiender.

Med det sagt, vad ska vi med ett Språkråd till när vi har en egen språklåda på Färjan?

[bjernagris]

Tack alla för inspel i frågan!

Jag drar slutsatsen att det är ett ord med lång historia som kommit att anses ålderdomligt och därför riskerar att falla i glömska. Jag kommer därför att bruka det ännu flitigare framöver, trots de eventuella förtret det kan orsaka i hushållet.

[Sniper]

"Främmat är en intim, stimmig krog som osar av mat och god stämning. Våra menyer är i ständig rörelse på både mat- och dryckessidan. Vi står med ena foten i det klassiska franska köket och den andra i ett nytänkande och kreativt kök utan regler."
https://frammat.com/

[Sniper]

[Wittgenstein]

https://www.sverigesradio.se/artikel/na ... vjusvar-sa

Det är dags för kvartsfinaler i fotbolls-EM för damer och det svenska landslaget ställs mot England. Men det är inte bara det sportsliga som blivit ett diskussionsämne.

En annan klassiker har återigen väckts till liv: varför inleder så många idrottare sina intervjusvar med "nej, men"? Den välbekanta frasen har blivit lite av ett signum i sportvärlden.

Språkvetaren Hanna Lundquist förklarar varför.

[Sniper]

https://www.sverigesradio.se/artikel/na ... vjusvar-sa

Det är dags för kvartsfinaler i fotbolls-EM för damer och det svenska landslaget ställs mot England. Men det är inte bara det sportsliga som blivit ett diskussionsämne.

En annan klassiker har återigen väckts till liv: varför inleder så många idrottare sina intervjusvar med "nej, men"? Den välbekanta frasen har blivit lite av ett signum i sportvärlden.

Språkvetaren Hanna Lundquist förklarar varför.

[Gösen]

Tidigare var det åt det positivare hållet;
Meningar började slentrianmässigt med, Jo men.
Får vi en trendbrytning med Pajen -jo men visst -?

[Mats_ume]

The Game You Play: What English (and Other Indo-European Languages) Can Learn from a Swedish Kickabout

In English, a child pretending to be a dragon and a team competing in the World Cup are both "playing." But are they really doing the same thing? The Swedish language suggests there's a profound difference, and it has the vocabulary to prove it.

In Swedish, there are two distinct, everyday words that English bundles into one:

1. Lek: This is free, imaginative, process-oriented activity. It’s done for its own sake, without rules or a defined winner. Think of children playing with blocks. The value is entirely in the doing.

2. Spel: This is a structured, rule-based, goal-oriented activity. It has a defined objective, and usually winners and losers. Chess is a spel. The World Cup is a spel. The value is in the outcome.

This distinction is perfectly captured by a single activity: football.

In Swedish, if you say you are going to spela fotboll, it means you're playing the game as we know it—with rules, teams, and the goal of scoring. It's a spel.

But if you were to say you are going to leka fotboll, it would mean something completely different. It implies just kicking a ball around for fun, perhaps using jackets for goalposts, with no real rules or score. It's an activity, not a contest. To a Swedish ear, the simple English phrase "play football" can sound slightly ambiguous, almost like child's play, because our verb "to play" is so broad.

Now, here’s the crucial insight: the most interesting cultural phenomenon is the evolution from one state to the other.

Almost every spel (game) begins its life as a lek (play). The journey of football is the perfect illustration. It began as lek—people just "playing football" in the most literal, free-form sense. Over centuries, we added rules, created leagues, and poured national pride into it. The lek transformed into the global spel we know today—one that is taken, as we know, "bloody seriously."

Because Swedish has separate words for the start and end points of this journey, its speakers have a conceptual tool built directly into their language to discuss this evolution effortlessly.

In English, speakers have to build that distinction from scratch each time, using modifiers like "unstructured play" versus "organized games." The Swedish language, however, has already done the work. It has codified this profound psychological and cultural shift into its vocabulary, elegantly capturing the moment an activity stops being just play and becomes a game.