Det stora missförståndet i hela Hedberg-diskussionen är egentligen detta: han har ett spelsystem – men det är så grundläggande och så lättläst att det känns som att laget saknar struktur. Det är hockeyns motsvarighet till en gammal manual: “chip, jaga, håll positionerna”. Det funkar när självförtroendet är där, men det ger inget mervärde när motståndaren är förberedd.
Hedbergs system bygger på tre enkla saker: rakt genom mittzon, puck på mål, och ett ganska passivt 1–2–2-försvar. Det är inte fel i sig, men dagens SHL kräver mer. Lag jobbar med triggers, rotationsspel, tydliga mönster i offensiven, strukturerade omställningar… och där blir vi ofta stående. Bokstavligen. Det är för stillastående, för statiskt och för beroende av individuell form.
Det är därför folk undrar om han ens något spelsystem?. Inte för att han saknar ett, utan för att det är för simpelt. Det tar oss inte framåt – det bara minimerar misstagen.
Och här kommer det verkligt knepiga: spelarna verkar gilla Hedberg. Han är lugn, lyssnande och skön att jobba med. Men när en ledare blir för populär i gruppen tappar man ofta just det som SHL kräver mest – kravställningen. Ingen vill välta båten, ingen vill vara den som säger att tempot är för lågt eller att powerplay saknar tydliga mönster. Då går det “bra nog”, men det blir inte bra.
Så för mig är frågan inte svartvit. Att sparka Hedberg kan mycket väl vara riskfyllt. Men att fortsätta som nu utan att ändra dynamiken runt honom är minst lika riskfyllt. Det som saknas är assisterande som kan trycka upp nivån, komma med nya idéer och framför allt ställa de obekväma kraven. För den mixen saknar vi helt i dag.
Kort sagt: Hedberg ensam är inte modern nog för dagens SHL. Med rätt folk runt sig skulle det kunna funka. Men att låtsas som att systemet är bättre än det är – det hjälper varken spelarna eller klubben.